Redbeard

När pappa gick bort satt jag och pratade med mamma över telefon, hon undrade om vi ville se pappa en sista gång innan begravningen.
Jag sa att jag skulle fråga Kristian för jag visste inte om jag ville.
När Kristian kom hem så satt jag och vek tvätt (jag bodde hos honom ett tag), jag försökte fråga honom om det mamma sa men jag kunde inte.
Tårarna kom och min röst svek mig, jag ville aldrig visa mig svag inför Kristian, men jag kunde inte låta bli. Jag orkade ine hålla tårarna inne längre.
Kristian kom fram till mig och la handen på min axel och sa "det är lugnt Oskar, det gör inget", jag kände verkligen att det var lugnt för jag hade Kristian som gav mig styrka och mod.

Varje gång jag känner att jag blir överväldigad men inte vill visa det så känner jag hans hand på min axel, jag hör "det är lugnt Oskar, det gör inget".
Jag har egentligen aldrig haft svårt för att gråta, så länge ingen ser mig.
Det är det slut med nu, jag menar inte att jag ska gråta inför alla jag känner så fort jag känner för det. Men jag kommer att visa mina känslor bättre, jag kommer skita i om folk tycker att jag är fjantig som kan bli tårögd av minsta lilla skit ibland.
Det är ni som är fjantiga som inte vågar vara mänskliga.

Hej då.