Redbeard

Jag förstår på ett vis att det finns religiösa människor, jag själv är icke troende, men jag förstår viljan att vilja ha en omnipotent varelse/energi som styr och ställer, att kunna titta upp mot himmelen och tro att något där uppe skyddar dig och hjälper dig, jag förstår det. Det är inte lätt att se livet för vad det är.

Jag är uppväxt och uppfostrad med solidaritet. Att vi när det behövs hjälper våra medmänniskor, att vi finns där för varandra. Det jag nu läser och hör gör mig uppriktigt sagt ledsen och äcklad. Hur kan man stå där och medvetet neka någon hjälp? Hur kan man säga "dom vill vi inte ha här"?

Har ni något samvete? Mot era medmänniskor? Mot er själva? Mot er bygd?

Hur förväntar ni er att våran by ska utvecklas och växa om vi stänger ute folk i kylan?

Ni säger "det finns inte plats, inte resurser, dom är för många", det där är kvalificerat skitsnack. Ett förskräckt uttalande av människor som är inskränkta, rädda och bakåtsträvande. För det första så står det lägenheter tomma till förfogande, plats finns i skolan och resurser kommer det finnas. Och om det skulle vara så att det inte finns så är det väl våran solidariska skyldighet att se till att det finns!

En medmänniska är en människa punkt slut! Kan du verkligen sätta kvalifikationer på det?

Det gör mig ont att människor kan tänka såhär, det är med tårar i ögonen och sorg i bröstet jag tar del av era obegripliga åsikter.

Förresten! För er som tycker vi tar emot för mycket flyktingar, ta en titt på migrationsverkets hemsida. Vi tar emot ca 0.1% av alla världens flyktingar, 0.1%.... Ruskigt många va?

Jag kommer att dra mitt strå till stacken, jag kommer göra det jag jan för att dessa människor ska känna sig lika välkomna och trygga som mina nuvarande grannar gör.

Ni går en farlig väg, ni ser det kanske inte nu, det kommer synas i era barns ögon när dom själv beter sig precis såhär. När dom kallsinnigt står med händerna i fickorna och ser människorna runt om dom lida.

Jag tror och hoppas att jag inte står ensam i den här övertygelsen, öppna era ögon, öppna era hjärtan. Se människorna i nöd, se det överflöd av resurser du kastar, se alla möjligheter som finns att hjälpa dessa människor.

Jag ber er, låt inte mitt hopp om mänskligheten dö ut...

 

 

Jag har två bilder på Kristian.

Två bilder som om man bläddrar mellan blir som en liten liten film.

Det värmer mig att titta på dom två bilderna.

Ingen sorg, inget gråt, inga ledsna miner.

Jag blir bara glad när jag tittar på det.

Idag har det gått två år, det är helt sjukt att tänka på.

 

För lite mer än två år sedan pratade vi på telefon, du lät hängig men vid gott mod.

Vi pratade om MMA-galan som skulle hållas i Stockholm, du undrade om jag ville följa med dig och Fredrik och titta. Jag tackade gladeligen ja och inväntade mer information om när och hur.

MMA-galan blev aldrig av, precis som med pappa och Eric Clapton konserten så blev det något som hängde kvar efteråt.

 

Jag glömmer aldrig den dagen, 3:e september 2010, mamma och Pelle hittade dig i din säng i lägenheten.

Jag vaknade rätt sent den dagen, jag hade missade samtal på telefonen och meddelande i röstbrevlådan.

Det var mamma, jag hörde på en gång att något var fel, jag hade aldrig kunnat tro att det var dig det handlade om.

Du var ju bara 27, du mådde psykiskt bra, jag trodde bara att du var lite hängig, jag visste inte hur illa det var, ingen visste.

Jag ringde upp mamma, hon kämpade ur sig orden "Kristian finns inte med oss längre".

Min hjärna vägrade ta in det, ett intensivt hugg kändes i magen, i bröstet.

Det kan inte vara sant, jag drömmer, jag kommer snart vakna, det måste vara en mardröm.

Det var och är en mardröm, vissa mardrömmar kan man inte vakna ur, man lever med och i dom.

Mamma och Pelle kom hem till mig senare på dagen, vi pratade och mamma undrade om jag ville se dig en sista gång. Jag ville inte, jag var livrädd för att se dig.

Jag visste att om jag gjorde det så var det slutet, om jag gjorde det så tvingades jag se sanningen rakt i ögonen, "min bror är död".

Jag levde i förnekelse några dagar, jag väntade på att få vakna upp.

Jag satt vid datorn och väntade på att se dig logga in på MSN eller Facebook, jag visste innerst inne att det aldrig skulle ske, jag vägrade bara inse det.

Jag ångrade mig efter ett tag, jag ringde upp mamma och sa att jag ville se dig en sista gång.

Jag ville berätta för dig en sista gång att jag älskar dig och att jag alltid kommer ha dig med mig, jag är glad att jag gjorde det. Jag hade nog aldrig förlåtit mig själv om jag inte gjort det.

Vi åkte in till Hudiksvalls sjukhus, vi gick ner för en trappa och in i ett rum.

En kvinna välkomnade oss och mamma visade var jag skulle gå in,

Där på en bår låg du, i en fin vit skjorta med en hand på bröstkorgen.

Det såg precis ut som att du sov, jag ville ruska liv i dig, försöka väcka dig, skrika på dig.

Jag visste att det var ren idioti och desperation från min sida.

Istället gick jag fram till dig, la handen på din axel, du var kall, det skrämde mig mer än något annat.

Det var den sekunden, den sekunden jag verkligen fattade vad som hänt.

Jag bröt ihop, jag grät som jag aldrig någonsin gjort förut, det gjorde ont, det skar i mig, det var inte rätt.

Mamma kom fram och la handen på min axel, precis som du hade gjort när pappa gick bort.

Där började processen, den pågår fortfarande.

Den kommer nog aldrig vara klar, det finns frågor jag aldrig kommer få svar på, frågor det inte finns svar på.

 

Det här var alltså två år sedan, det är skrämmande vad snabbt tiden går.

Pratade med Erika förut, hon tycker som mig att det känns som det var nyss det hände.

Så kommer man kanske alltid känna, jag kommer aldrig låta minnet av dig blekna.

Inte på ett negativt sätt, jag går vidare, det gör jag.

Men jag kommer alltid minnas min stora starka storebror, alltid, du finns i mitt sinne, mitt hjärta, på min arm.

 

Sanningen är den att jag är värdelös på att vara ärlig och rak mot människor.

Sanningen är den att jag fördömer dom som är exakt likadan som mig.

Sanningen är den att jag försöker bättra mig, jag försöker vara ärlig och rak.

 

En vän sade en gång till mig att jag var som en kameleont, något jag tyckte var bra när jag hörde det.

I längden håller det inte, att försöka vara alla till lags resulterar oftast i att man inte är sig själv till lags och tappar bort sin identitet.

I flera år har jag gått omkring utan att veta vem jag är, splittrad över åsikter, splittrad när det kommer till mina val.

"om jag säger såhär så kommer dom reagera såhär, därför håller jag med så slipper jag ta någon skit eller diskutera", dumt, fegt och kanske t.om lite patetiskt ibland.

 

Jag försöker verkligen ändra på mig, jag försöker skapa min egen väg.

Något jag ännu inte lyckats med, något som säkert kommer ta sin tid.

Jag finner mig inte unik i denna situation, jag sätter mig inte över någon annans problem.

Till er som håller ut och fortfarande tål den här gnällige individen vill jag bara säga, tack, tack som fan för att ni orkar.

 

Om jag kunde så skulle jag återgälda er tiofaldigt.

 

 

 

 

Det är höst snart förresten, laddar upp med riktig höstmusik.

Här kommer en video till nya låten!

Hoppas det smakar.

 

 

 

Dags att ladda upp senaste tillskottet i låtbanken.

Ännu en egenskriven låt.

Vi har fått en ny bandmedlem med, Sonny Lundin spelar nu gitarr med oss.

 

Här har ni låten.

 

OAS - Help Me Stand.

 

 

 

Is there a place for a lost soul, a place where I can feel whole.
Endless struggling and endless grief, keeps me falling like an autumn leaf.
Nowhere to be nowhere to run, from my mind I have been shun.

Ref.
Show me the right way, don't let me feel so stray.
Help me find my path, turn me from this wrath.
I might be gone tomorrow, free from all this sorrow.
It's not a wish it's my demand please just help me stan, please just help me stand.

I just want the same as you, a life that I can tell is true.
To leave behind all that is fake, from this nightmare I must wake.
Pull me upp and give me wings, take away theese old dirty things.

Ref.
Show me the right way, don't let me feel so stray.
Help me find my path, turn me from this wrath.
I might be gone tomorrow, free from all this sorrow.
It's not a wish it's my demand please just help me stand please just help me stand

I hope i find that place at last, I'll look back and smile at the past.
The things I've seen and the things I've done, sometimes feels like sixteen tons.
I'll keep walking this long long road, I'll just let my mind erode.

Ref.
Show me the right way, don't let me feel so stray.
Help me find my path, turn me from this wrath.
I might be gone tomorrow, free from all this sorrow.
It's not a wish it's my demand please just help me stand, please just help me stand.

Ref.
Show me the right way, don't let me feel so stray.
Help me find my path, turn me from this wrath.
I might be gone tomorrow, free from all this sorrow.
It's not a wish it's my demand please just help me stand, please just help me stand.

Fick för mig att skriva en "dikt" medan jag satt på jobbet.

Jag har aldrig skrivit något liknande förut, hoppas det duger.

 

När din ångest gnager ett hål lika stort som din kropp, när ditt hopp slocknat, när omvärlden tappar all färg och lyster, förvandlas till en monoton blyertsmålning fylld av återvändsgränder.
Leta efter en svart dörr, där har jag bott. Det har varit mitt hem, jag har slagit pannan blodig mot en vägg prydd av minnen.
Jag föll, jag föll så djupt att jag inte trodde det fanns något kvar av mig själv.
Vinden sliter av allt när du faller, kläder, hud, värdighet.
Där ligger du, bland resterna av dig själv. Bland brända broar, gamla skyddsnät märkta av dina tidigare fall.
Du försöker blicka upp, mörkret slukar dig, du vet inte vilket håll som är vilket längre.
Res dig upp, sträck på dig, skrik, gråt, ropa på hjälp, kura ihop dig i fosterställning, våga se inåt.
Våga se dina brister, våga erkänna för dig själv vem du är, dina brister blir din plattform, den du är blir dina vingar.
Du vågar, du vågar sträcka på dig, du vågar lita på dig själv igen, du vågar ta sats.
Res dig ur askan som fågeln fenix, flyg, flyg högt och stolt.
Kom aldrig mer tillbaka, tappa aldrig dina vingar, glöm aldrig din plattform.
Glöm aldrig vem du är.

Tänk, vad skulle hända med vårt samhälle om vi verkligen kunde bevisa vad som händer efter man dör?

Säg t.ex att det finns en "himmel", en personlig himmel där "livet" är perfekt, precis som du vill ha det.

Skulle man tappa respekten för döden?

Om du visste att efter det här livet kommer jag att få vara i mitt personliga eden, skulle det fortfarande vara en stigma runt att ta livet av sig?

Skulle det ens finnas några människor kvar på jorden om man får som man vill i nästa?

 

Å andra sidan, säg att det bevisas att det absolut inte händer något alls.

Det är som att slå av en lampa, kan du ens tänka dig det?

Försök att tänka att det bara slocknar, du slutar tänka, du finns inte längre. Det går inte.

Våra hjärnor är nog inte skapta för att kunna ta in den tanken, den möjligheten.

 

Jag har ingen jävla lust att skriva alls egentligen.

Ibland dyker det upp en tanke som fastnar i en millisekund, men aldrig något tillräckligt stadigt.

Det är väl kanske ett tecken på framsteg, vad vet jag.

 

 

 

Istället för att skriva ett långrandigt och repetetivt inlägg om min familj och mina vänner så dedikerar jag den här låten till er istället.



Junior Eric feat Kapten Röd - Jag Vet

Släng upp en hand och blicka upp din familj
Släng upp en hand och blicka upp din familj

Släng upp en hand, för Junior Eric släng upp en hand till
Jag vet att jag har min familj att tacka, ni har alltid stått för mig när ingen annan ville fatta
Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

VIssa band kallas för blodsband oavsett vad jag har gjort har ni stått med öppen famn
Fast ibland har jag inte insett att vissa saker jag gjort inte alltid vart rätt
Inte lätt när man blivit inskränkt och inget i livet gått som man tänkt
Jag bär alltid på minnen, det finns vissa saker som aldrig försvinner ey

Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

Hör mig nu, Jag vet att jag blivit den jag är på grund av er, ni har format mig med kärlek
gett mig ögon att se, för varje dag som går kan jag se det mer och mer hur vänner och familjen alltid speglar vem du e
Ni har stannat kvar hos mig när jag fastnat, dagar när det känns att mina skor aldrig har passat stått bakom mig oavsett stigarna jag traskat.
Med kapten bakom rodret tro mig saker de har krashat

Släng upp en hand och blicka upp din familj, om det betyder dina polare släng upp en hand till.
Jag dedikerar den till er. Till våran bror bland molnen jag vet att du tittar ner

Jag vet att jag har min familj att tacka, ni har alltid stått för mig när ingen annan ville fatta
Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

VIssa band kallas för blodsband oavsett vad jag har gjort har ni stått med öppen famn
Fast ibland har jag inte insett att vissa saker jag gjort inte alltid vart rätt
Inte lätt när man blivit inskränkt och inget i livet gått som man tänkt
Jag bär alltid på minnen, det finns vissa saker som aldrig försvinner ey

Jag vet att jag har min familj att tacka, ni har alltid stått för mig när ingen annan ville fatta
Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh