Hoppet är en intressant sak. Man ska inte släppa hoppet helt, samtidigt så ska man inte låta hoppet ta överhand och styra livet. Men hur hittar man en balans? Hur vet man att man hittat rätt? Man skulle kunna säga att hoppet "ligger" rätt då man inte mår dåligt av det, men det stämmer ju inte. Hoppet kan få dig att må dåligt även fast du inte vet det, hoppet kan få dig att må bra även fast du inte vet det. Hur fan vet man? Hopplöshet har fått en ny innebörd, just nu känns det som att jag horar ut mitt hopp till närmsta MINST troliga scenario. Jag hatar känslan då hjärnan skriker åt mig att jag griper efter halmstrån men jag inte vill/kan registrera det, min rationella sida vill bryta ner min orationella sida, sätta den på en stol och slå den tills den fattar vad den håller på med. Förstör mig, bryter ner mig, lämnar mig nedbruten och lemlästad mentalt.
Sitter och degar med Fanny nu, precis tagit en promenad och pratat. Vad vi pratat om är väl ändå ganska uppenbart. Just hopp har vägt tungt i dagens diskussioner.
På onsdag blir det kuratorn igen, det är lika skönt varje gång. Att få höra en främmande neutral människa säga "det du känner och tänker är inte så konstigt som du tror". Det är inte det att jag inte lyssnar på min familj och mina vänner, men familj och vänner har en tendens att vara lite för snälla ibland. Nu ska jag koka kaffe och ta en dusch, sen ska jag diskutera vidare med Fanny.
PS. När du ser någon och känner att du måste gömma dig, låtsas inte knyta skorna. Ställ dig med ryggen mot denna personen istället, då blir det inte lika jobbigt och uppenbart för den du gömmer dig för.
Ibland har någon berättat sina besvär för mig och bett om råd, jag har gladeligen hjälpt till. Såhär i efterhand så förstår jag verkligen vilken skada man kan göra när man försöker hjälpa folk med deras problem, riktig jävla skada. Om jag går omkring och tror att jag mår bra och reder ut mina problem på ett hälsosamt sätt så är chansen stor att jag kommer försöka få andra människor att göra likadant, sen helt plötsligt så smäller det runt för mig och allt rasar ner. Tanken jag får är, vad kommer hända för dom jag gett "råd"? Kommer det bli samma sak för dom? Har jag varit helt ute och cyklat då jag gett folk råd?
Det är fan farligt för folk att leka hobbypsykologer, sluta med det nu! Man kan förstöra en människas liv genom att tro att man hanterar problem på rätt sätt, och även om man har ett sätt som fungerar så är chansen jävligt stor att det bara fungerar för dig, det finns inget sätt som är universellt och fungerar för alla. Så jävla typiskt svenskt att leka hobbypsykolog och tro att man "förändrar" någons liv, jo iof, möjligtvis till något sämre då.
Det är viktigt att komma ihåg att alla människor är olika och alla människor kan inte hantera problem på samma sätt som dig, det är viktigt att låta folk reda ut sina egna problem och inte pracka på dom massa kvasiintellektuella ordspråk att leva efter. Man menar väl, det vet jag. Det har iaf jag gjort då jag försökt ge vänner råd.
I onsdags var jag till kuratorn igen, skönt att prata av sig ordentligt. Känner mig alltid som ny efteråt, som att jag kan tänka klarare. Resten av dagen spenderades i förrådet där jag försöker få någon jävla ordning någon gång. Har sparat så mycket skit efter släktingar bara för att jag inbillar mig att dom har "sentimentalt värde", visst har vissa saker ett sentimentalt värde. Men när man hittar gamla diplom från hundutställningar så kan man börja fundera vad fan man sparat det för. Har fyllt två sopsäckar med kablar, gamla datordelar och diverse elektronik. Två sopsäckar fyllda med gamla skolböcker samt pärmar, gamla prov, tabblaturer m.m, jag blir förbannad på mig själv nästan. Jag hittade t.om en gammal "jag stödjer röda korset" pin!! Jag stödjer för fan inte röda korset, jag har aldrig använt den, kommer aldrig använda den, så varför i hela helvete har jag den kvar? Börjar nästan fundera på om jag är en så kallad "hoarder", nej det är jag nog inte. Jag har nog bara haft ett alldeles för starkt band till personliga tillhörigheter. Efter jag skrev mitt brev till pappa och inlägget till Kristian så kände jag helt enkelt att jag kunde kasta allt det där, jag behöver inga gamla saker för att påminna mig om vem dom var eller hur dom var. Visst, foton kan jag tycka att det kanske är ok att spara, men inte en gammal bibel som pappa fick när han konfirmerade sig nittonhundrajagharingenjävlaaningnärdetvar. Det är skönt att kasta saker, det är befriande att göra sig av med skit man aldrig kommer behöva eller ens snegla på. Sen har det inte hjälpt att jag var och är en prylbög som köper på mig saker jag inte behöver hela tiden, jag skulle kunna kasta halva mitt bohag och fortfarande ha för mycket kvar. Nej, en rensning bland ägodelarna lite titt som tätt gör nog bara gott för själen.
Torsdag var en helt ok dag, hade bestämt mig för att möblera om för att inte allt skulle vara likadant som förr och konstant påminna mig. Börjar med köket och allt går bra, lyssnar på lite tallest man och white buffalo så allt är bra. Sen börjar jag i sovrummet, jag flyttar på sängen och vad hittar jag där under? trosor, pyjamasbyxor och tre strumpor, så var den dagen åt helvete med. Jag vet och förstår att det tar ett tag innan man har lyckats hitta allt som finns kvar och börjat gå vidare, men ibland vill jag bara dra en "eternal sunshine of the spottless mind" och slippa den här skiten. Men jag vet att med det jobb jag gör på mig själv nu, allt skit med pappa, sorgen efter Kristian, så kommer jag inte må såhär dåligt igen. Jag ger mig själv rätt verktyg att arbeta med, så om den här situationen uppenbarar sig igen så kommer inte mitt emotionella bagage att rasa och släppa ut alla gamla demoner jag undantryckt hela mitt liv. Inte om jag lär mig att vara ärlig med vad jag känner, mot mig själv och mot mina nära, inte om jag lära mig att inte älta, inte om jag lär mig att det är ok att vara ledsen länge när en familjemedlem går bort, man måste inte gå vidare så fort man kan bara för att det är jobbigt. Inte om jag lär mig allt det, allt det. Det är en lång väg kvar, men jag har iaf börjat gå med små osäkra steg.
Idag har jag varit till Hudik med bästaste Fanny, for in för att sälja lite skräp på boa/skivakuten, gamla cd-skivor efter brorsan, lp-skivor efter pappa och en hel jävla drös dvd-filmer och spel från mig själv. Det blev så mycket skit att vi han ta en fika medan dom räknade på hur mycket dom ville betala för det, så vi gick till Kaffebaren bredvid och satt och snackade skit och diskuterade allt mellan himmel och jord. Vi gick tillbaka och jag fick ut en tusenlapp för skräpet så då bar det av till dressman för att hitta lite sommarkläder, och hittade kläder gjorde jag. Underbart skönt att kunna handla "normala" storlekar och hitta kläde som inte gör att man ser ut som en nysprättad kassler. Fick även tag i ett nytt cykelhjul helt gratis på Percykel, jävligt trevlig och hjälpsam personal må jag säga. Så imorgon ska det sista sättas ihop på cykeln sen behöver jag inte tänka på det längre heller, jag vet att jag inte har behövt laga cykeln, men jag har lovat och då vill jag göra det med. När vi kom hem drog jag till Anders och spelade in en låt samt visade honom en låt jag själv skrivit, så inom en snar framtid så kommer jag ha spelat in en egenskriven låt istället för en cover. Känns bra att man har fått tummen ur röven och äntligen fått ihop något vettigt på papper, väntar bara på att Anders ska komma på ett skönt gitarrspel nu.
Nu var det väl inte så jävla mycket mer att skriva om, så nu skiter jag i detta och tittar på How I Met Your Mother istället. Jag låter seriernas överpositiva syn på livet färga av sig lite på mig, förhoppningsvis så somnar jag kanske med ett leende på läpparna då iaf.
Jag växlar mellan apati och raka motsatsen idag, ena stunden stirrar jag ut i tomma intet utan att tänka på något speciellt, sedan kommer alla känslorna på samma gång (farligt nära Per Gessle, fy fan...). Jag föredrar dom perioder då vågorna kommer med ett dygns mellanrum istället för en timme, jag känner en nypa personlighetsklyvning i mig själv.
Jag bli överväldigad av alla frågor som snurrar runt, frågor till människor jag inte kan fråga längre och människor jag inte vågar fråga just nu.
I övrigt så är det väl en duglig dag om man jämför med vissa som varit. Jag ska till kuratorn imorgon igen och prata av mig ordentligt, jag längtar och jag våndas på samma gång. Det är alltid skönt att få prata av sig till en neutral part, men det är alltid jobbigt att få dom svaren man inte vill ha, så jävla jobbigt. Ändå så jävla värt det i slutändan.
I slutändan..... I slutändan kommer allt bli bra.....
När pappa gick bort satt jag och pratade med mamma över telefon, hon undrade om vi ville se pappa en sista gång innan begravningen. Jag sa att jag skulle fråga Kristian för jag visste inte om jag ville. När Kristian kom hem så satt jag och vek tvätt (jag bodde hos honom ett tag), jag försökte fråga honom om det mamma sa men jag kunde inte. Tårarna kom och min röst svek mig, jag ville aldrig visa mig svag inför Kristian, men jag kunde inte låta bli. Jag orkade ine hålla tårarna inne längre. Kristian kom fram till mig och la handen på min axel och sa "det är lugnt Oskar, det gör inget", jag kände verkligen att det var lugnt för jag hade Kristian som gav mig styrka och mod.
Varje gång jag känner att jag blir överväldigad men inte vill visa det så känner jag hans hand på min axel, jag hör "det är lugnt Oskar, det gör inget". Jag har egentligen aldrig haft svårt för att gråta, så länge ingen ser mig. Det är det slut med nu, jag menar inte att jag ska gråta inför alla jag känner så fort jag känner för det. Men jag kommer att visa mina känslor bättre, jag kommer skita i om folk tycker att jag är fjantig som kan bli tårögd av minsta lilla skit ibland. Det är ni som är fjantiga som inte vågar vara mänskliga.
Mår sisådär. Jag har aldrig varit naiv när det kommer till kärlek, förutom när jag varit mitt i smeten. Det är knepigt hur man kan vara så säker på att man hittat helt rätt, hur man kan se hela livet framför sig, och sen försvinner det lika snabbt som det kom. Det är knepigt hur människan har utvecklat känslan att älska en människa, det är inte en naturlig eller logisk känsla, det är någon sorts illusion många gånger.
På ett sätt är det här något av det bästa som hänt, hade inte den här situationen uppstått så hade jag aldrig tagit tag i mina demoner, det är jag tacksam över. Jag kommer med hjälp av detta kunna vara en bättre människa/pojkvän/far/farfar/morfar, allt inom sin tid. Just nu gäller det att släppa taget och inse att det faktiskt är slut, jag försöker med all min kraft men hoppet är starkare än viljan. Hoppet tar ner viljan och stampar på den ibland, andra dagar mår jag bra. Det här låter säkert löjligt och många tänker säkert "äh va fan, det är bara en relation i mängden av kommande", jag kan inte se det så just nu, inom sin tid kommer jag säkert kunna fnissa lite lätt åt hur jag är nu.
Men det är så jävla konstigt, hur känslor som finns där en dag kan vara borta dagen efter. Hur man kan älska någon i flera år och sedan tar det bara slut, livet är konstigt, känslor är konstiga men människan är knepigast.
Jag har försökt bryta all kontakt nu, tagit bort numret och bekantskapen på facebook. Om jag ska kunna respektera hennes val så kan jag inte se henne varje dag och må dåligt vid tanken av att det inte är vi längre, jag mår tillräckligt dåligt ändå. Men inte bara pga uppbrottet, även pga allt jag insett om mig själv, alla fel jag gjort, alla känslor jag ljugit om och inte vågat berätta. Det är svårt att inte lägga skulden på sig själv när man inser vissa saker om sig själv. Om jag någonsin ska kunna vara i ett förhållande där jag är lycklig så måste jag kunna kommunicera och vara ärlig med hur jag känner, en gnagande känsla längst bak i hjärnan säger mig att om jag bara gjort det från början så hade jag inte suttit här idag. Det är som det ska då man lär sig av sina misstag, jag kan inte lära mig något jag inte vet om.
Såna här gånger försöker jag träna på att jag faktiskt har en familj och vänner som stöttar mig om jag mår dåligt. Innan det här så har jag inte velat vara en börda för mina nära, jag har inte velat bli som min far. Jag har alltid varit rädd att folk ska tänka "nu måste Oskar ha hjälp igen, typiskt honom att be om hjälp", jag måste lära mig att så är det inte. En familj ställer upp för varandra, det är det man gör helt enkelt.
När en vän till mig fyllde 25 skrattade vi åt honom för han på fyllen upplevde något han kände var en ålderskris, skrattar bäst som skrattar sist. Jag känner samma sak idag då det bara är några månader kvar. Jag vill inte vara singel, jag vill inte ragga, jag vill inte börja om. Jag vill börja planera min framtid, jag vill komma till en punkt i mitt liv där jag känner att jag inte behöver leta längre. Det är väl det dom flesta vill.
Jag vill tillägga att jag är tacksam för alla meddelanden jag får av folk som tycker jag gör rätt som är helt öppen med hur jag känner och vad jag går igenom, jag hade aldrig vågat tro att det fanns ett sådant stöd där ute innan. Jag vill inte låta pretentiös eller försöka bli profet i mitt eget hemland, men jag hoppas att jag åtminstone kan ge någon därute modet att göra samma sak för sig själv. Var öppen med vad ni känner och ärlig, skäms inte över att ni mår dåligt. Jag tänkte jämt "det finns folk som mår värre, jag är inte något speciellt", sant, det finns människor som mår sämre. Men det betyder absolut inte att du inte ska söka hjälp själv, det som börjar som små problem bli gärna stora problem om dom får ligga kvar och gro i hjärnan.
Jag lämnar er med en riktig depparlåt, en av dom bästa.
Jag har så mycket jag aldrig han säga till dig. Ett fylle-sms som jag är väldigt glad över idag är "jag älskar dig brorsan", jag kommer ihåg att jag skämdes när jag var bakfull. Men när vi träffades efter det så flinade du och sa, "det är bättre än jag hatar dig brorsan". Det där kan vara något av det mest betydelsefulla i mitt liv när det kommer till vår relation, om jag inte hade hunnit säga det så hade jag mått otroligt idag, även fast jag tror att du redan visste det.
Jag vill tacka dig för så mycket, du har alltid en klippa när det stormade som mest. Det är synd bara att du inte lät någon vara din klippa, jag vet att du hade behövt en. Hade jag vetat hur dåligt du mådde så hade jag gjort allt i min makt för att hjälpa dig. Men jag visste inte, nästan ingen visste, du satt mest inne med dig själv och likaså när det kommer till dina känslor. Ibland blir jag förbannad för att du inte finns här, ibland så behöver jag dig så jävla mycket, någon som vet precis vad dom ska säga och hjälpa mig att resa mig upp igen efter jag snavat. Du var en av dom envisaste människor jag känt och känner, jag önskar bara att du hade kunnat använda din envishet till att hjälpa dig själv. Jag önskar att du hade insett hur viktig du var. Jag önskar att du hade insett hur många vänner du hade som älskade dig och fortfarande älskar dig. Jag önskar att du hade insett hur mycket du betydde för mig.
Du var en jävligt bra storebror. Du visste alltid vad jag menade, även om jag ljög och sa något annat så såg du rakt igenom mig. Du visste alltid hur jag mådde och vad jag behövde. Du var som sagt en jävligt bra storebror.
Alla har vi våra hjärnspöken, du hade några extra som du inte bett om. Men jag klandrar dig inte på något sätt, vi vet båda två varför saker blev som dom blev. Det är inget vi rår för.
Det är väl ingen hemlighet att jag skulle göra allt i min makt för att få träffa dig igen. Jag har alltid haft en syn på min framtid där mina barn får springa runt och leka med sina kusiner utomhus medan du och jag sitter och snackar skit och tittar på. Jag har alltid tänkt att om du skulle vara hälften så bra farbror som du var storebror så skulle mina barn vara bland dom mest lyckligt lottade barnen i världen. Men så kommer det inte att bli, det måste jag acceptera. Men det är så jävla svårt att tänka den tanken, det har gått 1.5 år nu och jag kan fortfarande inte släppa den där bilden. Jag kan inte och jag vill inte att det ska vara såhär, jag vaknar fortfarande vissa dagar och hoppas att jag bara drömt, men sekunderna efter vet jag att jag ljuger för mig själv. Det är då det blir jobbigt igen, det är då alla känslor dyker upp till ytan igen.
Men jag måste släppa sorgen efter dig, jag måste släppa dig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att älska dig så jävla mycket, du var och är fortfarande min älskade storebror. Men jag måste kämpa för mig själv nu, jag måste se till att jag mår bra. Om jag ska göra det så måste jag släppa den här konstanta sorgen du lämnat efter dig och blicka framåt. Jag kommer aldrig att glömma dig, det vill jag inte heller. Det var du som lärde mig vad rättvisa var, att man ska hjälpa dom som inte kan hjälpa sig själva. Du hjälpte mig, jag kunde inte hjälpa mig själv, men nu kan jag det, tack vare minnet av dig och din envishet.
Jag ska försöka vara en lika bra storebror åt Frida och Emil som du var åt mig. Jag ska göra allt det där som jag vet att jag kan, det du har hjälpt mig inse att jag kan.
Om du var här nu och såg vad jag lägger upp så hade du förmodligen blivit arg till en början. Men nu är du inte här, och jag vill att folk ska veta hur duktig du var.
Jag älskar dig Kristian. Jag kommer alltid att ha dig med mig vart jag än går.
Sitter på jobbet, totalt lamslagen. En klump i halsen som säger åt mig att spy, inte för att jag tror det skulle hjälpa mot känslan. Ibland känner jag mig bara förtvivlad, som att allt jag älskar och håller kärt glider ur mina händer. Jag har varit på 5 familjemedlemmars begravningar innan jag fyllt 25, det sägs att det som inte dödar det härdar. Om det ska stämma så får jag snart ett känslokallt skal runt om mig.
Jag vet att det är en del av livet, något alla går igenom. Men tvekan finns alltid där, den sitter runt hörnet och hånler åt mig.
Jag har iaf sagt det jag kunnat och försökt göra det jag kan, men det sitter inte i det. Vilket på ett sätt gör det jobbigare, jag står helt och hållet utan kontroll och kan inte göra ett jävla piss för att förbättra situationen. Min värsta mardröm.
Jag försöker koncentrera mig på mitt eget välmående, att jag ska fortsätta på samma spår jag startat. Men det är så jävla svårt just nu, jag vill stänga dörren, låsa ock kasta bort nyckeln. Jag vill inte ses av omvärlden, om det var det här du kände hela tiden Kristian så förstår jag inte hur du klarade det. Idag hade jag behövt dig här, jag hade behövt min klippa nu. Även om du inte trodde på dig själv så trodde du alltid på mig och gav mig mod att försöka.
Älskade storebror, hur ska jag ta mig igenom ett helt liv utan ditt stöd och din visdom.
Idag blev en hel halvdag i Hudik. Började med att åka in och prata med kuratorn i bergsjö i morse, det var nog det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Det är sällan jag får en sådan lättnadskänsla som när man tömmer ur sig allt skit man stängt inne i hela sitt liv. Allt gick bra där och jag har en ny tid till veckan, jag längtar t.om, det här är säkert något sorts fenomen som dom flesta går igenom men det kändes som att jag gjort framsteg redan efter en gång. Som sagt, säkert något vanligt fenomen som dom flesta upplever.
Efter det så for jag in till Hudik för att fixa synundersökning till körkortet och uträtta lite business på banken. Synundersökningen gick som väntat, bra alltså. Men banken var en annan femma, jag fick stå i kö bakom flera gamla gubbar som inte förstod ett dugg om vad en bank gör. "Vad har jag för pengar där då?" "Kan jag ta ut det jag då?" "Ja skulle haft ett korst jaaaa" Psykbryt.....
Klent med kaffesällskap dock. Trodde jag kände iaf någon som ville dricka kaffe, men icke! Så jag drack kaffe själv istället och förundrades över en gubbe som åkte in med samma buss som mig, han kom in samtidigt som mig, åkte från Hassela, så står han och lutar sig mot en vägg i säkert en timme. Är det en hobby? Leker han prostituerad? Håller han på att bajsa på sig? Jag vette fan vad han gjorde, han kanske bara ville ha lite omväxling.
Äntligen så har jag hittat en gubbkeps som jag kan ha, jag trodde min melon till skalle var för stor för normala huvudbonader. Satan så nöjd jag vart när jag tittade i spegeln, knäppte t.om en fjortisbild.
Nu ska jag dona med ett hemligt projekt istället för att sitta här. Gäller att hålla hjärnan sysselsatt så jag slipper tänka så förbannat mycket.
Mmm, små steg..... Till att börja med iaf. Har suttit och fyllt i papper för körkortstillstånd samt bokat tid för synundersökning på fredag. Som sagt, små steg i början. Men det tar sig ju iaf.
På fredag är första mötet med kuratorn, känner mig lite nervös samtidigt som jag ser fram emot det. Bara tanken på att jag kan få hjälp att må bättre, slippa vara livrädd varje gång jag tappar någon sorts kontroll, slippa panikångest och räta ut alla tankar i huvudet känns bra. Så snart bockas första punkten av på min lista över mål, om x antal månader hoppas jag kunna bocka av körkortet med.
Så mycket som jag kommit underfund med den här veckan har jag nog aldrig gjort förut. Jag har aldrig haft det modet, jag har aldrig vågat gräva djupt inom mig själv och letat efter felen. Men vissa situationer kräver att man gör det, ibland måste man hitta lösningar.
Jag ser på framtiden i en aningen ljusare kontrast nu än vad jag gjort förut. även om alla bitar inte ligger på plats, vissa väldigt viktiga bitar.
Ikväll har jag suttit och tittat på hockey med mormor och morfar, det kändes skönt. Det är alltid roligt att lyssna på morfar som har svaren på alla frågor som precis besvarats på tvn. Mormor som antingen löser korsord eller stickar men ändå finner tid att då och då titta upp och skutta till när det är nära mål (oavsett lag).
Men viktigast av allt ikväll är att jag bestämt mig för att göra en lista. En lista där jag har satt upp mina mål, mål som ska nås. Dom ska bockas av och dom MÅSTE göras för att jag ska kunna må bra med mig själv. Jag har utelämnat en viss självklar sak som jag inte har någon kontroll över, en sak som tiden själv får visa om det blir.
Men listan är som följer.
Få kontakt med psykolog/kurator. 2012..... Livstid? Arbeta på/med mig själv. Livstid Lära mig att våga ta chanser. Livstid Körkort. 2012 - 2013 Tenta av högskolekurser. 2012 - 2013 Hitta en utbildning inom fritidsledare/musik. Ta mig från Hassela. Ta mig någonstans inom musikens värld. Livstid
Jag kommer följa upp listan på bloggen med och bocka av saker eftersom jag är "klar" med dom. Märk att vissa mål inte har någon utsatt tid för när det ska vara klart, just för att jag inte kan sätta någon tid på vissa av dom. Man skulle kunna påstå att jag är för öppen med mina tankar och mina problem, men det skiter jag i. Jag mår bra av det.
Det här är ett brev till dig pappa, ett brev som kommer alltför sent. Du misslyckades med ditt jobb, du sabbade psyket på två barn. Du var konstant frånvarande och du hörde nästan aldrig av dig. Jag har alltid mått dåligt när jag har känt att jag skuldbelagt dig, men det är det slut med nu. Jag har insett vilken dålig pappa du egentligen var, jag har alltid tänkt att du var ju iaf en bra pappa då du var hemma. Men fan så fel jag har haft, ibland tror jag att det hade varit bättre om du hållit dig borta helt och hållet. Du förstörde en son till den grad att han slutade lita på människor och drog sig in i skuggorna för att bli mer och mer bitter, så bitter att han inte ens klarade av vardagen. Han orkade inte ens med sig själv, och det är ditt fel pappa. Din andra son sitter här något så när välbevarad men med grova psykiska ärr från ditt beteende, jag är så rädd för omvärlden att jag hellre hittar på ursäkter för varför jag inte tagit körkort, vågat utbilda mig eller flyttat från länets gränser. Mitt kontrollbehov är så starkt att när jag anar förändring i min omgivning så stänger jag in mig i mitt skal och låser dörren, allt detta för att du inte kunde ta ansvar för dina handlingar och vara en duglig förälder.
Jag har kommit till insikt nu. Världen är stor, men den är fan inte så skrämmande som jag alltid trott. Det som är skrämmande är hur jag kan ha förbisett allt du gjort och i processen skadat mig själv istället.
Ta inte det här fel, blod är tjockare än vatten och jag älskar dig pappa. Så mycket man kan älska en människa som svikit en.
