Redbeard

Jag vet

Kategori: Allmänt

Istället för att skriva ett långrandigt och repetetivt inlägg om min familj och mina vänner så dedikerar jag den här låten till er istället.



Junior Eric feat Kapten Röd - Jag Vet



Släng upp en hand och blicka upp din familj
Släng upp en hand och blicka upp din familj

Släng upp en hand, för Junior Eric släng upp en hand till
Jag vet att jag har min familj att tacka, ni har alltid stått för mig när ingen annan ville fatta
Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

VIssa band kallas för blodsband oavsett vad jag har gjort har ni stått med öppen famn
Fast ibland har jag inte insett att vissa saker jag gjort inte alltid vart rätt
Inte lätt när man blivit inskränkt och inget i livet gått som man tänkt
Jag bär alltid på minnen, det finns vissa saker som aldrig försvinner ey

Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

Hör mig nu, Jag vet att jag blivit den jag är på grund av er, ni har format mig med kärlek
gett mig ögon att se, för varje dag som går kan jag se det mer och mer hur vänner och familjen alltid speglar vem du e
Ni har stannat kvar hos mig när jag fastnat, dagar när det känns att mina skor aldrig har passat stått bakom mig oavsett stigarna jag traskat.
Med kapten bakom rodret tro mig saker de har krashat

Släng upp en hand och blicka upp din familj, om det betyder dina polare släng upp en hand till.
Jag dedikerar den till er. Till våran bror bland molnen jag vet att du tittar ner

Jag vet att jag har min familj att tacka, ni har alltid stått för mig när ingen annan ville fatta
Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

VIssa band kallas för blodsband oavsett vad jag har gjort har ni stått med öppen famn
Fast ibland har jag inte insett att vissa saker jag gjort inte alltid vart rätt
Inte lätt när man blivit inskränkt och inget i livet gått som man tänkt
Jag bär alltid på minnen, det finns vissa saker som aldrig försvinner ey

Jag vet att jag har min familj att tacka, ni har alltid stått för mig när ingen annan ville fatta
Jag vet det, att jag har er att tacka, den här låten tillägnar jag min mamma och min pappa
Jag vet att jag har min familj att tacka men även min bror om jag behöva snacka
Jag vet att jag har er att tacka ooh ooh

Förbannade dipp

Kategori: Allmänt

Jag hatar dom här förbannade dipparna.
Jag har mått bra så länge sen kommer den, krypande, smygande, som en katt med siktet inställt på sitt offer.
Det smäller till, på en millisekund går jag från att må bra till att vara spyfärdig, gråtfärdig och färdig för graven.
Jag känner mig liten, betydelselös, hjälplös, övergiven, utnyttjad, bortkastad och allmänt värdelös.
Jag finner inget värde i mig själv, jag finner inget jag kan uppskatta med mig själv, jag finner inte mig själv.
Jag vet att det är ett passerande stadie, men det spelar ingen roll.
Den stunden man befinner sig i detta stadiet så hjälper inget, inte tröst av någon sort, inte bra musik, inte mat, inte sprit, inte kärlek.
Inget förutom tid, men i mörkret är det svårt att veta vad som är framåt och vad som är bakåt.
Hade jag haft lite mindre självdisciplin hade jag förstört mig själv, medvetet och med glädje.
Den destruktiva sidan vill ta överhand, den kortsynte idioten vill träda fram.
Den sidan av mig som desperat vill gå tillbaka, han vill spola tillbaka tiden och pausa där.
Den lilla lilla delen som inte vill släppa taget, sitter där som en liten igel på min hjärna.
Försöker få mig att göra allt som är dumt, allt som inte funkar.
Han vill göra allt som är fel, allt som skulle stjälpa det jag lyckats bygga upp med mig själv hittills.
Jag vill inte gå tillbaka till hur det var förut, det är en svunnen tid som får stanna bakom mig och sakta blekas bort.

Hade jag inte haft ett jobb där jag har chansen att gå undan ibland hade jag inte orkat vara där ens, den tiden jag får att kunna gå undan är ovärderlig.
Jag har mitt lilla "krypin" där jag kan sätta mig och titta på sjön, skogen, fåglarna och bara låta tankarna rusa genom mitt huvud i ljusets hastighet.
Jag kan gråta en skvätt eller bara sitta där och stirra apatiskt ut i tomheten, när jag sitter där kan jag bara släppa allt och låta det gå över.
Men idag hjälpte det inte, idag är en riktig jävla brusten kondom till dag.
Just så känner jag mig, som en använd kondom någon kastat ut genom fönstret.
Haha, jävla idioti.
Jag ska iaf till kuratorn imorgon, det kommer bli det tyngsta passet någonsin.
Som tur är så känns det alltid bättre efteråt, jag är alltid "fri" då jag går därifrån, fri från alla idiotiska fantasier som ersätter fakta, fri från den där lilla jävla igeln som sugit sig fast som en lycksökande sköka, fri från mig själv som spillra.

Jag ska sova nu, jag måste sova nu.
Jag måste..
Jag vill...
Godnatt...



Gravstenar och verklighetsuppfattning

Kategori: Allmänt

Det slår mig som konstigt hur man kan bestämma att dela en gravsten, hur vet man att man vill ligga bredvid den människan när man dör?

Vi säger att mannen dör i ett förhållande, kvinnan vill ha en gravsten där bådas namn får plats.
Allt är fixat och det är som hon bestämt, 3 år senare träffar hon en man och blir förälskad.
Då känns det ju mer som en förolämpning än något annat, visst, det är väl kanske sällsynt att det händer.
Det känns som om det är något som är vanligare bland äldre människor, dom paren som egentligen inte borde vara med varandra men vägrar separera för så gör man inte i deras värld.

Stackars man som får ligga där med en gravsten för två medan hustrun ligger tre gravplatser bort och delar grav med en annan man.
That's life, or death.

En annan tanke som slagit mig är verklighetsuppfattning.
Hur kan man garantera att det man ser och uppfattar verkligen är verkligt, det här är ingen liknelse till Matrix.
Men hur kan vi verkligen bevisa att vi lever?
Hur kan vi bevisa att vi kanske inte ens lever i en verklig värld?
En speciell tanke är "tänk om jag är utvecklingsstörd men inte fattar det själv", man vet ju fan aldrig.
Min hjärna kanske väljer att uppfatta min omgivning och människors beteende som normalt fast det egentligen inte är så, det är inte knepigt att människor grubblar ihjäl sig. Det finns inget stopp när man börjat, det finns inga slutgiltiga svar att komma fram till när man börjat.

Dagens

Kategori: Allmänt

Dagen började inte så värst bra, sov över kuratorn och fick panik.
Har länge gått och funderat på hur det ska gå när jag inte har kuratorn att lasta av mig på längre, men det gick bra.
Det är trots allt inte ens en vecka tills den nya tiden.

Vid 12 drog jag och Joe ner till Anders för att spela in och dona lite med annat.
Blev en cover på Tallest Man On Earth - The Dreamer, blev väl sådär med min insatts.
Hyffsat nöjd med inte helt.
Jag är mer peppad för våran egen låt som vi donat med, kommer kanske med lite tur upp nästa vecka, men bara kanske.

Slänger upp covern så länge.

Förlåt mig.

Kategori: Allmänt

Igår var vi ett gäng som drog in till Hudiksvall för att gå på krogen, vi började med Manis och drog sedan vidare till Hogges.
Har varit på bättre krogar om jag säger så, jag vet inte om det är jag som börjar bli för gammal för kroglivet eller vad det är.
Klientelet bestod till mestadels av stekare och "bimbos", så det fanns ju hela tiden något att störa sig på.
Det och anabolastinna vakter som inte kan torka sin egen röv.
Allt som allt så var det en lyckad kväll, blev dock för full och hemresan är en suddig bild, lite myrornas krig över det hela.
Mådde mer piss än någonsin innan när jag vaknade idag, började med att ligga och pusta och stöna i sängen, sen blev det en långpromenad med Sonny följt av tacos med mig själv. Upptäckte även att jag supit bort ett glas ur solglasögonen, hur fan super man bort ETT glas ur glasögonen?
Klantigt gjort.
På eftermiddagen hade jag så tråkigt att jag droga av ett gympass, ett lätt sådant. Men det är bättre än inget alls tänker jag.

Jag har gått och funderat den senaste veckan på hur jag betett mig i skolan, i grundskolan blev jag retad för min vikt, inget märkvärdigt egentligen. Men något av det bästa som hänt efter det var när en av dom som retade mig bad om ursäkt ansikte mot ansikte nu i vuxen ålder, det kräver stake att be om ursäkt för sånt.
Jag har tänkt mer och mer, betedde jag mig illa mot någon?
Har jag någon att be om ursäkt till?

Ja det har jag, det var tre människor speciellt som jag var väldigt otrevlig emot. En konstant dryg attityd och nedlåtande slagord gav mig illusionen av att jag var bättre än dom, starkare, snyggare och passade in mer.
Man invaggas av en falsk trygghet när man sätter sig över andra människor, en falsk trygghet som kväver dig i slutändan.
Igår träffade jag en av dessa personer på krogen, jag tänkte "jag ska be om förlåtelse för det jag utsatt denne för".
Jag gick fram och förklarade mig, jag bad om förlåtelse och sa att jag verkligen hoppas att jag inte sagt eller gjort något som påverkat den här människan negativt i livet. Känslan när han tittar på mig, ler och säger "tack Oskar, det är lugnt", den känslan är svårslagen.
Jag har fortfarande två personer som jag vill göra samma sak med, jag som själv stått på den mottagande sidan borde vetat bättre. Jag hoppas verkligen att det jag gjort och sagt inte har satt något spår i någon människa, det sista jag vill är att jag ska ha "förstört" ett liv på något sätt.

Om det är någon mer som läser detta och känner att jag någonsin behandlat dig illa, från botten av mitt hjärta, förlåt mig.
Jag har inte mått bra och det har gått ut över människor runt om mig, det ska inte göra det, men ibland blir det bara så. Dumt ja visst, dumt som fan.

Jag är jävligt tacksam att jag fått upp mina ögon, att jag inte är samma människa längre.
Jag ser människor som fortfarande i vuxen ålder mobbar andra människor, det finns en hand full på jobbet som kan liknas vid skolans tuffaste killar. Vuxna män som är så jävla rädd och feg att dom konstant måste hacka ner på andra. Det är pinsamt, det är barnsligt, det är synd om er. Det är ni som är dom mobbade, det är ni som sätter käppar i era egna hjul när ni beter er som svin mot andra människor.

Jag vet med mig själv att jag är en väldigt cynisk människa som dömer folk väldigt snabbt, alldeles för snabbt. Men det är något jag försöker ändra på, det är mer än vad vissa andra gör.


Ignorance is bliss

Kategori: Allmänt

Är det verkligen så?
Att ju mindre man vet desto lyckligare är man?

Av min egen erfarenhet så mår jag sämre ju mindre jag vet, det är då hjärnspökena kommer fram.
Min kurator sa i ett av våra möten "många psykiska problem grundas i fantasi", med det menar hon att när man inte har all fakta så har man en tendens att fylla i luckorna själv med just fantasi.

När jag mår dåligt nu så försöker jag skilja på det jag vet och det jag hittat på själv, jag blir alltid lika förvånad då jag inser att jag vet väldigt lite.

Hjärnspöken kommer alltid att finnas där, dom har slagit upp ett samhälle och lever på min oro, ångest och panik.
Jag förväntar mig inte att jag ska lyckas bekämpa dom, jag förväntar mig att jag ska kunna kontrollera dom då och då.
Det är när dom tar överhand jag lurar ner mig själv i ett mörkt djupt litet hål där ljuset är så långt bort att det inte ens kan liknas med en stjärna, den bästa medicinen är att ge mig själv en mental bitchslap så jag vaknar till liv och inser att det är jag själv som satt mig där.
Om jag själv sätter mig där kan jag själv också ta mig upp därifrån, det är viktigt att komma ihåg det.
Det är viktigt att inse vad man kan göra/råda bot på själv, det är även viktigt att inse vad man måste ha hjälp med.
Att be om hjälp kan vara bland det svåraste man gör här i livet, man visar sig sårbar och ber någon annan att hjälpa till.
Det är skrämmande som fan, men känslan som infinner sig när man inser att hjälpen är på väg är nästan oslagbar.
Hoppet tänds åter och ljuset blir starkare och starkare, man känner doften av trygghet, smaken av ärlighet och känslan av att man kan klara av vad som helst.
Bara man ibland vågar yttra dom där två orden, dom två orden som känns så motvilliga att det nästan är som dom biter sig fast i halsen på vägen upp.
"hjälp mig".
Där vänder allt, prova, om du mår dåligt och känner att du behöver hjälp, be om hjälp.

Det är inte svagt, det är inte fel.
Det är för din egen skull, du har ett ansvar gentemot dig själv.

Nu måste jag ut på golvet och jobba, sista eftermiddagen sen är det helg i två dagar.
Imorgon blir det krogen, det blir spännande att dricka i detta sinneslaget.
Kan bli bra, kan bli skit.
Det märks på söndag.

Tänker inte begränsa mig.

Kategori: Allmänt

Ända sedan början av April har jag försökt att undvika vissa människor, människor som jag tycker det vore för jobbigt att träffa.
I natt mitt i allt jobb så fick jag en insikt, varför ska jag begränsa mig?
Ingen av dom jag undviker ser på mig annorlunda nu mot för förut (hoppas jag), om dom gör det så var väl det skit samma egentligen.
Jag kommer så småningom träffa dessa personer vare sig jag vill eller inte, så varför inte ta tjuren vid hornen och bara acceptera att det är så?
Jag tänker inte undvika fester, krogen osv bara för att jag är rädd för att behöva må dåligt.
Alla band är klippta, så varför ska jag tänka på vad jag gör, vad jag säger och hur jag beter mig?
Det behöver jag inte, jag har inget ansvar på samma sätt som jag haft förut.

Nattjobben är fulla av insikter, det jobbiga är bara det att många inte vill fastna.
Dom värsta insikterna är dom man har haft förut, dom kommer och försvinner lika fort, den står man där någon månad senare och tänker exakt samma sak.
Varför kan man inte bara ta in dom på en gång och inse att dom faktiskt kan vara betydelsefulla?

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag skriver allt för mycket knas.
Hur som helst, tänker inte begränsa mig, rädslan och lidandet skapas av mig och styrs av mig, så lägg bara av med det nu.


Gävle m.m

Kategori: Allmänt

Sitter på tåget på väg hem från Gävle, blev bara en snabbvisit.
Men det är ändå bra träning, jag bestämde inte vilket tåg jag skulle ta hem utan tänkte "jag åker när jag känner för det helt enkelt", dumt kanske men det kändes bra.
I skrivande stund kom "konduktören" och skulle ta betalt, kortet fungerade inte och jag hade inga kontanter, sms-biljett måste lösas innan påstigning. Panik började sprida sig som en löpeld, noll kontroll. Men det löste sig ändå, som det oftast gör om man bara tar det lugnt och tänker efter.

Kom ner till Gävle igår kväll och
Möttes upp av Frida och Tyson på stationen, vi gick hem till henne och dom behövde visst flytthjälp, ibland är det bekvämt att få besök. Resten av kvällen tittade vi på tv och bara snackade skit, lite catching up m.m.

Idag var det väckning halv sju med frukost på soffan, sen vidare till stallet för att mocka och lassa en hel del spån. Känns som ett träningspass när man håller på, men det är skönt att prioritera något annat än tankar och känslor ibland. Precis som med jobbet.
Sen att man som ginger går i linne när det är soligt ute är ju bara dumt, det hettar åt helvete på axlar och överarmar så här i efterhand.

I hörlurarna spelas Jeff Buckley - Forget Her, gubben bredvid mig har packat med sig en mindre picknick som han avnjuter medan han snyter sig högljutt i en gammaldags blårutig näsduk samt läser tidningen. Kvinnan två säten framför pratar om hennes mammas pepparrotskött i ljusne, det är roligt att åka tåg. Jag är inte ironisk, det är roligt.
Så länge man slipper byten eller trasiga tåg, men det är väl sånt skit som händer.

Grattis x 3

Kategori: Allmänt

Idag är det 3 st som fyller år.

Lena, min morbrors fru, min moster kan man väl kanske säga?
Alltid lika snäll och omtänksam, du har funnits där i stort sett hela min uppväxt och jag har sett upp till dig och Per, det gör jag fortfarande.
Jag hoppas att din födelsedag blir extra speciell och att ni har det mysigt i lag hela familjen idag.
Grattis Lena!
Hipp hipp hurra!

Linn.
Hoppas du får en trevlig semester i Thailand och att du verkligen tar in omgivningen.
Hälsa Jon.
Grattis!

Kristian.
Oj oj oj Kristian, det är så jävla mycket att berätta nu.
Först och främst skulle jag villa poängtera att du bara är ett år ifrån 30, det låter gammalt, eller hur brorsan.
Sen skulle jag vilja berätta att jag väger mindre än dig nu, nu är det min tur att ge pikar.
Men mest av allt skulle jag vilja ge dig en kram och och säga grattis på födelsedagen älskade storebror.
Jag skulle vilja tacka dig öga mot öga för det du har fått mig att göra, minnet av dig har fått mig att ta tag i mig själv och försöka räta ut alla fnurror på tråden.
Jag har kommit fram till mycket med hjälp av dig, vad jag vill, vart jag vill och vem jag vill vara.
Jag önskar att du hade kunnat följa med mig och Emil till tatueraren i början av juni, du var ju alltid lite småsugen på att tatuera dig. Det hade varit ett sånt där minne som hade hängt med livet ut "första tatueringen med bröderna".
Det är därför jag vill bjuda Emil, jag vill att vi ska ha fler minnen i lag som bröder.
Minnen som vi inte han få med varandra.
Inte bara Emil, Frida med. Även om vi inte är syskon på riktigt så har dom varit med om så många stunder i våra liv så att dom inte kan annat än räknas som mina småsyskon. Och dom förtjänar en lika bra storebror som jag hade och som dom haft en kort stund, om jag lyckas vara hälften så bra så har jag lyckats mer än väl.
Grattis Kristian, grattis från oss alla, från alla oss som saknar dig.
Kram.

När Frida hör den här tänker hon på sin storebror, det gör jag med.

Vänner

Kategori: Allmänt

Det här med att vara vänner efter en relation känns naivt, det är kanske förståeligt att en part vill det, den parten som fått som den vill.
Men varför skulle jag vilja?
Jag vill inte se dig med en ny, jag vill inte veta av den där killen du fick till det med, jag vill inte veta vad du gör, vad du jobbar med.
Jag vill inte veta något alls.

Det är väl kanske en tidsfråga, när man väl släppt allt och känslorna är borta så är det väl lättare, men jag tror fortfarande inte att det är lätt.
Varför föreslår man det ens?
Ska det vara någon sorts tröst?
Är det ett sätt att ha koll på personen?

Om man verkligen menar det så måste man vara naiv, det finns inte en enda cell i kroppen som tycker det låter som en bra idé när man står på andra sidan.
Om man inte planerar att sitta i koppel och vänta.
Det tänker inte jag....





Jag är ett offer för mina egna känslor, absolut.
Jag vet att jag kommer hinna ändra åsikt tusen gånger innan detta är klart.
Det jag skriver är vad jag känner just nu.
INGEN/INGET kan säga vad jag kommer att känna om 1 år, 2 år osv, bara att gilla läget.

Tränat, död....

Kategori: Allmänt

Var och tränade med Sonny nyss på gymmet, känner mig redan död i armarna vilket är bra.
Jag har aldrig varit någon fanatiker när det kommer till styrketräning, men nu när jag faktiskt kan se musklerna så är det lite roligare.
Jag är nöjd när jag tittar i spegeln, jag är glad över vad jag lyckats med.
Och bättre ska det bli, jag har mellan 10 - 20 kg kvar till första etappen.
Jag ska hamna mellan 90-100 kg och bygga upp lite muskler, sen har jag ett mål längre fram där jag ska ner mellan 80-90 kg. Men det är slutmålet och det får ta den tid det tar, så länge jag inte börjar vandra över 100kg igen så är jag en glad pojke.

Det är skönt att mitt i all skit så har man flera utlopp för ilskan/sorgen, är jag arg så kan jag träna och ta ut min ilska på så vis, är jag ledsen så kan jag skriva eller promenera för att avlasta mig.
Jag är glad att jag insett att det finns sätt att få utlopp för känslorna förutom att bli förbannad i en minut sen gräva ner det eller gå och vara bitter i några dagar.

Förhoppningsvis så fastnar detta nu så jag inte slutar med träningen, det är hit jag har velat komma nu i 52kg så jag ska fan i mig inte ge upp heller.
Jag försöker se ett år framåt och tänka på hur jävla glad och nöjd jag kommer vara att jag slutfört det här, att jag inte gett upp och måste börja om. Jag försöker tänka på hur jag kan se mig själv i spegeln och inte se alla fel utan se allt bra med mig själv.
Men det är en lång resa kvar, både mentalt och fysiskt.
Det är ok, det ska vara en lång resa.

Allt börjar släppa nu, allt börjar hamna på sin plats.
Allt är lättare att se och lättare att hitta till, jag vet vad som gäller, jag vet vad som kommer hända.
På ett sätt blev jag jävligt arg, men på ett sätt så är det precis det jag behövde höra för att kunna släppa taget ordentligt. Jag skiter i det här nu, jag har mitt liv att tänka på, jag har inte tid eller energi att lägga på andra tankar.
Saker jag inte kan göra något åt, saker jag inte vet om jag vill kunna göra något åt heller.
Ha ett bra liv, det tänker jag ha...

Mina största rädslor.

Kategori: Allmänt

Jag slogs idag av en av mina största rädslor här i livet.
Att jag ska dö ensam, säkert en typisk tanke i en sån här situation.

Jag började fundera och jag har så jävla mycket rädslor som är löjliga och som ska bort.
Jag är som sagt livrädd för att dö ensam, utan familj. Jag kommer inte dö ensam, jag kommer ha en familj.
Jag är rädd för att jag ska göra fel. Alla gör fel, utan fel så lär man sig inte det rätta.
Jag är rädd för att jag ska bli övergiven. Det är en normal rädsla hos människor, bara att acceptera.
Jag är rädd för att jag egentligen inte kan sjunga men folk bara är snäll. Om det skulle vara så så är det väl bara så.
Jag är rädd för att svika någon. Om jag sviker någon så gör jag det inte medvetet så varför oroa sig?
Jag är rädd för att hamna någonstans och inte kunna ta mig hem. Man tar sig alltid hem på något sätt.
Jag är rädd för att bli som min pappa. Med vetskapen om hur han var att jag inte vill bli som han så kommer jag inte bli det heller.
Jag är rädd för att bli som min bror på vissa sätt. Samma sak där som ovanstående.
Jag är rädd för att jag kommer vakna en dag och ångra något jag inte gjort........

All den här rädslan, och all den här vetskapen.
Jag borde inte vara rädd då jag redan vet att det är trams, men likt förbannat så är jag livrädd mest hela tiden.
Nog för att det har avtagit mer och mer sen jag började prata med kuratorn, så det är på bättringsvägen iaf.
Men ibland känner jag mig så jävla liten, jag vill bara krypa in i en famn och känna trygghet, tryggheten man kände som barn när någon man älskade höll om en.
Men om jag ska kunna känna den tryggheten så måste jag utvecklas som människa, jag måste se förbi rädslorna och se lösningarna.
Jag måste bli trygg i mig själv först, jag måste inse att min trygghet sitter i mig och inte i någon annan eller något annat.

"Still confused but on a higher level"


Bjuder på en nyinspelad cover.

Stanna upp och tänk.

Kategori: Allmänt

Vaknade idag och mådde skit, som vanligt.
Det slog mig att Björn Skifs snackar skit åt helvete, det blir inte alls värre fram åt natten.
Min höjdpunkt varje dag är då jag får lägga mig i sängen och vet att jag kommer kunna spola fram tiden ca 8 timmar, då vet jag att jag inte behöver må dåligt medan jag sover. Sen börjar skiten om, varje morgon är likadan.
Om jag inte tar en promenad så fort jag vaknar så mår jag skit resten av dagen, promenaderna är ett opium.

Jag vet inte om du läser min blogg, jag har en stark känsla att du inte gör det.
Om du läser det här så blir det för verkligt och jobbigt, det är lättare att vända ryggen till och inte tänka på det.
Eller hur?
Det är lättare att stänga in sina känslor och inte reflektera över vad man känner, tycker och tror.
Jag har varit likadan, jag har inte vågat känna efter många gånger. Se vart det har fört mig, nu mår jag sämre än någonsin när marken under mig, mitt fundament, har försvunnit.
Det är lätt att springa iväg och tro att man söker upplevelser då man egentligen är rädd för att stanna upp och låta alla tankar och funderingar komma ikapp.
Man måste helt enkelt tillåta sig att vara ledsen, att gå igenom jobbiga perioder, man är starkare än innan när man kommer ut på andra sidan.
Sen är det så att när man kämpar för något, något man verkligen tillåtit sig själv att känna så kommer man inte ångra sig i efterhand, även om det går åt helvete.

Jag har sagt att jag vill sätta mig ner och prata, att det är saker som är ouppklarade.
Men jag har insett att det inte kommer ge mig något, inte än.
Jag hoppas att du en dag stannar upp och tänker efter, på vad som verkligen är viktigt för dig.
Inte för min skull, men för din egen.

PS. Man är inte svag för att man vågar visa att man är ledsen.