Förlåt mig.
Kategori: Allmänt
Har varit på bättre krogar om jag säger så, jag vet inte om det är jag som börjar bli för gammal för kroglivet eller vad det är.
Klientelet bestod till mestadels av stekare och "bimbos", så det fanns ju hela tiden något att störa sig på.
Det och anabolastinna vakter som inte kan torka sin egen röv.
Allt som allt så var det en lyckad kväll, blev dock för full och hemresan är en suddig bild, lite myrornas krig över det hela.
Mådde mer piss än någonsin innan när jag vaknade idag, började med att ligga och pusta och stöna i sängen, sen blev det en långpromenad med Sonny följt av tacos med mig själv. Upptäckte även att jag supit bort ett glas ur solglasögonen, hur fan super man bort ETT glas ur glasögonen?
Klantigt gjort.
På eftermiddagen hade jag så tråkigt att jag droga av ett gympass, ett lätt sådant. Men det är bättre än inget alls tänker jag.
Jag har gått och funderat den senaste veckan på hur jag betett mig i skolan, i grundskolan blev jag retad för min vikt, inget märkvärdigt egentligen. Men något av det bästa som hänt efter det var när en av dom som retade mig bad om ursäkt ansikte mot ansikte nu i vuxen ålder, det kräver stake att be om ursäkt för sånt.
Jag har tänkt mer och mer, betedde jag mig illa mot någon?
Har jag någon att be om ursäkt till?
Ja det har jag, det var tre människor speciellt som jag var väldigt otrevlig emot. En konstant dryg attityd och nedlåtande slagord gav mig illusionen av att jag var bättre än dom, starkare, snyggare och passade in mer.
Man invaggas av en falsk trygghet när man sätter sig över andra människor, en falsk trygghet som kväver dig i slutändan.
Igår träffade jag en av dessa personer på krogen, jag tänkte "jag ska be om förlåtelse för det jag utsatt denne för".
Jag gick fram och förklarade mig, jag bad om förlåtelse och sa att jag verkligen hoppas att jag inte sagt eller gjort något som påverkat den här människan negativt i livet. Känslan när han tittar på mig, ler och säger "tack Oskar, det är lugnt", den känslan är svårslagen.
Jag har fortfarande två personer som jag vill göra samma sak med, jag som själv stått på den mottagande sidan borde vetat bättre. Jag hoppas verkligen att det jag gjort och sagt inte har satt något spår i någon människa, det sista jag vill är att jag ska ha "förstört" ett liv på något sätt.
Om det är någon mer som läser detta och känner att jag någonsin behandlat dig illa, från botten av mitt hjärta, förlåt mig.
Jag har inte mått bra och det har gått ut över människor runt om mig, det ska inte göra det, men ibland blir det bara så. Dumt ja visst, dumt som fan.
Jag är jävligt tacksam att jag fått upp mina ögon, att jag inte är samma människa längre.
Jag ser människor som fortfarande i vuxen ålder mobbar andra människor, det finns en hand full på jobbet som kan liknas vid skolans tuffaste killar. Vuxna män som är så jävla rädd och feg att dom konstant måste hacka ner på andra. Det är pinsamt, det är barnsligt, det är synd om er. Det är ni som är dom mobbade, det är ni som sätter käppar i era egna hjul när ni beter er som svin mot andra människor.
Jag vet med mig själv att jag är en väldigt cynisk människa som dömer folk väldigt snabbt, alldeles för snabbt. Men det är något jag försöker ändra på, det är mer än vad vissa andra gör.
