Redbeard

Jag gick länge och var rädd för att bli som min pappa, jag var livrädd för att bli som honom. En av dom viktigaste insikterna i mitt liv är att föräldrar och förebilder bara är vanliga människor, dom är inte odödlig, dom tål inte vad som helst, dom kan inte klara av vad som helst. Lika lätt som du, jag och alla andra misslyckas med något eller mår dåligt över något så misslyckas dom eller mår dåligt. Det kan vara svårt att ta in, det är ju trots allt någon man haft som "förebild" hela sitt liv. Men jag tror att ju tidigare man inser det desto tidigare kan man inse att man inte behöver bli som sina föräldrar, bara för att din mamma eller pappa kanske är skvallerkärring, inskränkt, trångsynt eller rädd så behöver inte du bli det. Jag tror det finns många som rymmer på olika sätt, många som gör radikala förändringar i sitt liv för att inte hamna i samma spår, några kanske håller sig på resande fot medan andra lever ett liv som är exakta motsatsen till den man inte vill bli. Det är svårt att veta vem man vill vara, det kommer man nog aldrig fram till riktigt. Mål och drömmar förnyas hela tiden. Men om man hela tiden undviker att tänka på det så kommer man inte ens komma i närheten av någon sorts insikt i livet. Ingen kan säga att du ska få en insikt på en gång, det får man när det är dags. En forcerad insikt är en värdelös insikt. Tänk lite på det. Stämmer det? Jag kan självklart ha fel, jag är bara en människa jag med...