Redbeard

Idag har det gått två år, det är helt sjukt att tänka på.

 

För lite mer än två år sedan pratade vi på telefon, du lät hängig men vid gott mod.

Vi pratade om MMA-galan som skulle hållas i Stockholm, du undrade om jag ville följa med dig och Fredrik och titta. Jag tackade gladeligen ja och inväntade mer information om när och hur.

MMA-galan blev aldrig av, precis som med pappa och Eric Clapton konserten så blev det något som hängde kvar efteråt.

 

Jag glömmer aldrig den dagen, 3:e september 2010, mamma och Pelle hittade dig i din säng i lägenheten.

Jag vaknade rätt sent den dagen, jag hade missade samtal på telefonen och meddelande i röstbrevlådan.

Det var mamma, jag hörde på en gång att något var fel, jag hade aldrig kunnat tro att det var dig det handlade om.

Du var ju bara 27, du mådde psykiskt bra, jag trodde bara att du var lite hängig, jag visste inte hur illa det var, ingen visste.

Jag ringde upp mamma, hon kämpade ur sig orden "Kristian finns inte med oss längre".

Min hjärna vägrade ta in det, ett intensivt hugg kändes i magen, i bröstet.

Det kan inte vara sant, jag drömmer, jag kommer snart vakna, det måste vara en mardröm.

Det var och är en mardröm, vissa mardrömmar kan man inte vakna ur, man lever med och i dom.

Mamma och Pelle kom hem till mig senare på dagen, vi pratade och mamma undrade om jag ville se dig en sista gång. Jag ville inte, jag var livrädd för att se dig.

Jag visste att om jag gjorde det så var det slutet, om jag gjorde det så tvingades jag se sanningen rakt i ögonen, "min bror är död".

Jag levde i förnekelse några dagar, jag väntade på att få vakna upp.

Jag satt vid datorn och väntade på att se dig logga in på MSN eller Facebook, jag visste innerst inne att det aldrig skulle ske, jag vägrade bara inse det.

Jag ångrade mig efter ett tag, jag ringde upp mamma och sa att jag ville se dig en sista gång.

Jag ville berätta för dig en sista gång att jag älskar dig och att jag alltid kommer ha dig med mig, jag är glad att jag gjorde det. Jag hade nog aldrig förlåtit mig själv om jag inte gjort det.

Vi åkte in till Hudiksvalls sjukhus, vi gick ner för en trappa och in i ett rum.

En kvinna välkomnade oss och mamma visade var jag skulle gå in,

Där på en bår låg du, i en fin vit skjorta med en hand på bröstkorgen.

Det såg precis ut som att du sov, jag ville ruska liv i dig, försöka väcka dig, skrika på dig.

Jag visste att det var ren idioti och desperation från min sida.

Istället gick jag fram till dig, la handen på din axel, du var kall, det skrämde mig mer än något annat.

Det var den sekunden, den sekunden jag verkligen fattade vad som hänt.

Jag bröt ihop, jag grät som jag aldrig någonsin gjort förut, det gjorde ont, det skar i mig, det var inte rätt.

Mamma kom fram och la handen på min axel, precis som du hade gjort när pappa gick bort.

Där började processen, den pågår fortfarande.

Den kommer nog aldrig vara klar, det finns frågor jag aldrig kommer få svar på, frågor det inte finns svar på.

 

Det här var alltså två år sedan, det är skrämmande vad snabbt tiden går.

Pratade med Erika förut, hon tycker som mig att det känns som det var nyss det hände.

Så kommer man kanske alltid känna, jag kommer aldrig låta minnet av dig blekna.

Inte på ett negativt sätt, jag går vidare, det gör jag.

Men jag kommer alltid minnas min stora starka storebror, alltid, du finns i mitt sinne, mitt hjärta, på min arm.