Redbeard

Jag gick länge och var rädd för att bli som min pappa, jag var livrädd för att bli som honom. En av dom viktigaste insikterna i mitt liv är att föräldrar och förebilder bara är vanliga människor, dom är inte odödlig, dom tål inte vad som helst, dom kan inte klara av vad som helst. Lika lätt som du, jag och alla andra misslyckas med något eller mår dåligt över något så misslyckas dom eller mår dåligt. Det kan vara svårt att ta in, det är ju trots allt någon man haft som "förebild" hela sitt liv. Men jag tror att ju tidigare man inser det desto tidigare kan man inse att man inte behöver bli som sina föräldrar, bara för att din mamma eller pappa kanske är skvallerkärring, inskränkt, trångsynt eller rädd så behöver inte du bli det. Jag tror det finns många som rymmer på olika sätt, många som gör radikala förändringar i sitt liv för att inte hamna i samma spår, några kanske håller sig på resande fot medan andra lever ett liv som är exakta motsatsen till den man inte vill bli. Det är svårt att veta vem man vill vara, det kommer man nog aldrig fram till riktigt. Mål och drömmar förnyas hela tiden. Men om man hela tiden undviker att tänka på det så kommer man inte ens komma i närheten av någon sorts insikt i livet. Ingen kan säga att du ska få en insikt på en gång, det får man när det är dags. En forcerad insikt är en värdelös insikt. Tänk lite på det. Stämmer det? Jag kan självklart ha fel, jag är bara en människa jag med...

Jag har faktiskt det. Det är inte en realistisk dröm, men den ger mig något att sikta mot. Jag vet att chansen att jag ska lyckas ta mig någonstans inom musik är liten, men det kan finnas en liten jävla chans iaf. Ibland kan det vara bra att vara lite blåögd, lite turkosögd kanske? Mitt mål är inte att bli känd och rik, mitt mål är inte att sjunga på en slutsåld arena. Jag skulle vara nöjd om jag kunde leva på ett jobb eller en syssla som har med musik att göra. Förstå mig rätt, klart som fan jag skulle vilja vara rik som fan. Att påstå något annat skulle vara att ljuga. Men jag skulle vara glad om jag bara hittade ett sätt att leva på det. Det kan vara farligt det där med drömmar, drömmer man för stort kan det gå åt helvete, drömmer man inte tror jag det kan bli jävligt tråkigt att leva. Allt här i livet kan dras till samma slutsats, hitta balansen. Det kanske är jag som tänker "svenssoniskt", sådär säkert och försiktigt. Man kanske måste vara extrem i vissa sammanhang. Någon sa en gång till mig att man kanske kan drömma utan att sträva. Vad tjänar det då till att drömma?