Något helt nytt, en liten oförstörd pojke vara liv jag bär ansvar för. Det är skrämmande men ändå så otroligt glädjande. Melker, som han heter, är nu lite över tre månader. Han fick sin första vaccinering igår, jag jobbade men Linn och svärmor for in med honom. Enligt Linn så var det tur att jag inte följde med, när nålen bröt huden så skrek Melker rakt ut mer än vad han gjort på sina tidigare tre månader, Hade jag varit där hade jag garanterat inte kunnat hålas tillbaka mina tårar, jag har alltid varit blödig, men nu har det blivit ännu värre. Jag kan inte längre se reklamerna för välgörenhetsorganisationer utan att bli tårögd, jag kan inte tänka vissa tankar utan att bli tårögd. Klyschigt att säga, men fan vad detta förändrar dig som människa, in i det minsta lilla hörn av dig är det något som slår runt och förändras. Ett exempel är när jag läste artikeln och såg videon om pojkarna i Malmö som hade rymt från ett HVB hem och plankat på ett tåg, att se hur en vuxen man sitter ovanpå en nioåring, håller för hans mun, dunkar hans huvud i golvet, att höra hur pojken kippar efter andan, hur han skriker ut en dödsbön eftersom han rädd för sitt liv.. Att se och höra detta gjorde mig argare än vad jag någonsin känt mig innan, jag skakade av ilska och tårarna fyllda mina ögon. Tankarna som for igenom mitt huvud var "hur kan en vuxen man göra så?" "Hur kan en vuxen man känna sån rädsla för ett barn att han tar till sådant våld", "tänk om någon skulle göra så mot Melker"... Där brast det.
Jag förstår på ett vis att det finns religiösa människor, jag själv är icke troende, men jag förstår viljan att vilja ha en omnipotent varelse/energi som styr och ställer, att kunna titta upp mot himmelen och tro att något där uppe skyddar dig och hjälper dig, jag förstår det. Det är inte lätt att se livet för vad det är.
