Redbeard

Fick för mig att skriva en "dikt" medan jag satt på jobbet.

Jag har aldrig skrivit något liknande förut, hoppas det duger.

 

När din ångest gnager ett hål lika stort som din kropp, när ditt hopp slocknat, när omvärlden tappar all färg och lyster, förvandlas till en monoton blyertsmålning fylld av återvändsgränder.
Leta efter en svart dörr, där har jag bott. Det har varit mitt hem, jag har slagit pannan blodig mot en vägg prydd av minnen.
Jag föll, jag föll så djupt att jag inte trodde det fanns något kvar av mig själv.
Vinden sliter av allt när du faller, kläder, hud, värdighet.
Där ligger du, bland resterna av dig själv. Bland brända broar, gamla skyddsnät märkta av dina tidigare fall.
Du försöker blicka upp, mörkret slukar dig, du vet inte vilket håll som är vilket längre.
Res dig upp, sträck på dig, skrik, gråt, ropa på hjälp, kura ihop dig i fosterställning, våga se inåt.
Våga se dina brister, våga erkänna för dig själv vem du är, dina brister blir din plattform, den du är blir dina vingar.
Du vågar, du vågar sträcka på dig, du vågar lita på dig själv igen, du vågar ta sats.
Res dig ur askan som fågeln fenix, flyg, flyg högt och stolt.
Kom aldrig mer tillbaka, tappa aldrig dina vingar, glöm aldrig din plattform.
Glöm aldrig vem du är.