Mina största rädslor.
Kategori: Allmänt
Att jag ska dö ensam, säkert en typisk tanke i en sån här situation.
Jag började fundera och jag har så jävla mycket rädslor som är löjliga och som ska bort.
Jag är som sagt livrädd för att dö ensam, utan familj. Jag kommer inte dö ensam, jag kommer ha en familj.
Jag är rädd för att jag ska göra fel. Alla gör fel, utan fel så lär man sig inte det rätta.
Jag är rädd för att jag ska bli övergiven. Det är en normal rädsla hos människor, bara att acceptera.
Jag är rädd för att jag egentligen inte kan sjunga men folk bara är snäll. Om det skulle vara så så är det väl bara så.
Jag är rädd för att svika någon. Om jag sviker någon så gör jag det inte medvetet så varför oroa sig?
Jag är rädd för att hamna någonstans och inte kunna ta mig hem. Man tar sig alltid hem på något sätt.
Jag är rädd för att bli som min pappa. Med vetskapen om hur han var att jag inte vill bli som han så kommer jag inte bli det heller.
Jag är rädd för att bli som min bror på vissa sätt. Samma sak där som ovanstående.
Jag är rädd för att jag kommer vakna en dag och ångra något jag inte gjort........
All den här rädslan, och all den här vetskapen.
Jag borde inte vara rädd då jag redan vet att det är trams, men likt förbannat så är jag livrädd mest hela tiden.
Nog för att det har avtagit mer och mer sen jag började prata med kuratorn, så det är på bättringsvägen iaf.
Men ibland känner jag mig så jävla liten, jag vill bara krypa in i en famn och känna trygghet, tryggheten man kände som barn när någon man älskade höll om en.
Men om jag ska kunna känna den tryggheten så måste jag utvecklas som människa, jag måste se förbi rädslorna och se lösningarna.
Jag måste bli trygg i mig själv först, jag måste inse att min trygghet sitter i mig och inte i någon annan eller något annat.
"Still confused but on a higher level"
Bjuder på en nyinspelad cover.