Har hamnat i någon sorts existentiell svacka, alla möjliga samt löjliga frågeställningar dyker upp till ytan.

Vad är normalt?
Är jag normal?
Varför är människor så förbannat dumma i huvudet?
Vad är mitt syfte?
Vad är mänsklighetens syfte?
Vad kan just jag göra för att förändra något alls?

Kvasiexistentiell bullshit.
Jag längtar till vägen upp, "ljuset i tunneln".
När man är på sånt bra humör så att människor runt om blir irriterad på "den där glade djäveln".
Kommer väl när det kommer antar jag, bara att stå ut.