Det slår mig som konstigt hur man kan bestämma att dela en gravsten, hur vet man att man vill ligga bredvid den människan när man dör?

Vi säger att mannen dör i ett förhållande, kvinnan vill ha en gravsten där bådas namn får plats.
Allt är fixat och det är som hon bestämt, 3 år senare träffar hon en man och blir förälskad.
Då känns det ju mer som en förolämpning än något annat, visst, det är väl kanske sällsynt att det händer.
Det känns som om det är något som är vanligare bland äldre människor, dom paren som egentligen inte borde vara med varandra men vägrar separera för så gör man inte i deras värld.

Stackars man som får ligga där med en gravsten för två medan hustrun ligger tre gravplatser bort och delar grav med en annan man.
That's life, or death.

En annan tanke som slagit mig är verklighetsuppfattning.
Hur kan man garantera att det man ser och uppfattar verkligen är verkligt, det här är ingen liknelse till Matrix.
Men hur kan vi verkligen bevisa att vi lever?
Hur kan vi bevisa att vi kanske inte ens lever i en verklig värld?
En speciell tanke är "tänk om jag är utvecklingsstörd men inte fattar det själv", man vet ju fan aldrig.
Min hjärna kanske väljer att uppfatta min omgivning och människors beteende som normalt fast det egentligen inte är så, det är inte knepigt att människor grubblar ihjäl sig. Det finns inget stopp när man börjat, det finns inga slutgiltiga svar att komma fram till när man börjat.