Vaknade idag och mådde skit, som vanligt.
Det slog mig att Björn Skifs snackar skit åt helvete, det blir inte alls värre fram åt natten.
Min höjdpunkt varje dag är då jag får lägga mig i sängen och vet att jag kommer kunna spola fram tiden ca 8 timmar, då vet jag att jag inte behöver må dåligt medan jag sover. Sen börjar skiten om, varje morgon är likadan.
Om jag inte tar en promenad så fort jag vaknar så mår jag skit resten av dagen, promenaderna är ett opium.

Jag vet inte om du läser min blogg, jag har en stark känsla att du inte gör det.
Om du läser det här så blir det för verkligt och jobbigt, det är lättare att vända ryggen till och inte tänka på det.
Eller hur?
Det är lättare att stänga in sina känslor och inte reflektera över vad man känner, tycker och tror.
Jag har varit likadan, jag har inte vågat känna efter många gånger. Se vart det har fört mig, nu mår jag sämre än någonsin när marken under mig, mitt fundament, har försvunnit.
Det är lätt att springa iväg och tro att man söker upplevelser då man egentligen är rädd för att stanna upp och låta alla tankar och funderingar komma ikapp.
Man måste helt enkelt tillåta sig att vara ledsen, att gå igenom jobbiga perioder, man är starkare än innan när man kommer ut på andra sidan.
Sen är det så att när man kämpar för något, något man verkligen tillåtit sig själv att känna så kommer man inte ångra sig i efterhand, även om det går åt helvete.

Jag har sagt att jag vill sätta mig ner och prata, att det är saker som är ouppklarade.
Men jag har insett att det inte kommer ge mig något, inte än.
Jag hoppas att du en dag stannar upp och tänker efter, på vad som verkligen är viktigt för dig.
Inte för min skull, men för din egen.

PS. Man är inte svag för att man vågar visa att man är ledsen.