Var och tränade med Sonny nyss på gymmet, känner mig redan död i armarna vilket är bra.
Jag har aldrig varit någon fanatiker när det kommer till styrketräning, men nu när jag faktiskt kan se musklerna så är det lite roligare.
Jag är nöjd när jag tittar i spegeln, jag är glad över vad jag lyckats med.
Och bättre ska det bli, jag har mellan 10 - 20 kg kvar till första etappen.
Jag ska hamna mellan 90-100 kg och bygga upp lite muskler, sen har jag ett mål längre fram där jag ska ner mellan 80-90 kg. Men det är slutmålet och det får ta den tid det tar, så länge jag inte börjar vandra över 100kg igen så är jag en glad pojke.

Det är skönt att mitt i all skit så har man flera utlopp för ilskan/sorgen, är jag arg så kan jag träna och ta ut min ilska på så vis, är jag ledsen så kan jag skriva eller promenera för att avlasta mig.
Jag är glad att jag insett att det finns sätt att få utlopp för känslorna förutom att bli förbannad i en minut sen gräva ner det eller gå och vara bitter i några dagar.

Förhoppningsvis så fastnar detta nu så jag inte slutar med träningen, det är hit jag har velat komma nu i 52kg så jag ska fan i mig inte ge upp heller.
Jag försöker se ett år framåt och tänka på hur jävla glad och nöjd jag kommer vara att jag slutfört det här, att jag inte gett upp och måste börja om. Jag försöker tänka på hur jag kan se mig själv i spegeln och inte se alla fel utan se allt bra med mig själv.
Men det är en lång resa kvar, både mentalt och fysiskt.
Det är ok, det ska vara en lång resa.

Allt börjar släppa nu, allt börjar hamna på sin plats.
Allt är lättare att se och lättare att hitta till, jag vet vad som gäller, jag vet vad som kommer hända.
På ett sätt blev jag jävligt arg, men på ett sätt så är det precis det jag behövde höra för att kunna släppa taget ordentligt. Jag skiter i det här nu, jag har mitt liv att tänka på, jag har inte tid eller energi att lägga på andra tankar.
Saker jag inte kan göra något åt, saker jag inte vet om jag vill kunna göra något åt heller.
Ha ett bra liv, det tänker jag ha...