Dagen började inte så värst bra, sov över kuratorn och fick panik. Har länge gått och funderat på hur det ska gå när jag inte har kuratorn att lasta av mig på längre, men det gick bra. Det är trots allt inte ens en vecka tills den nya tiden.
Vid 12 drog jag och Joe ner till Anders för att spela in och dona lite med annat. Blev en cover på Tallest Man On Earth - The Dreamer, blev väl sådär med min insatts. Hyffsat nöjd med inte helt. Jag är mer peppad för våran egen låt som vi donat med, kommer kanske med lite tur upp nästa vecka, men bara kanske.
Igår var vi ett gäng som drog in till Hudiksvall för att gå på krogen, vi började med Manis och drog sedan vidare till Hogges. Har varit på bättre krogar om jag säger så, jag vet inte om det är jag som börjar bli för gammal för kroglivet eller vad det är. Klientelet bestod till mestadels av stekare och "bimbos", så det fanns ju hela tiden något att störa sig på. Det och anabolastinna vakter som inte kan torka sin egen röv. Allt som allt så var det en lyckad kväll, blev dock för full och hemresan är en suddig bild, lite myrornas krig över det hela. Mådde mer piss än någonsin innan när jag vaknade idag, började med att ligga och pusta och stöna i sängen, sen blev det en långpromenad med Sonny följt av tacos med mig själv. Upptäckte även att jag supit bort ett glas ur solglasögonen, hur fan super man bort ETT glas ur glasögonen? Klantigt gjort. På eftermiddagen hade jag så tråkigt att jag droga av ett gympass, ett lätt sådant. Men det är bättre än inget alls tänker jag.
Jag har gått och funderat den senaste veckan på hur jag betett mig i skolan, i grundskolan blev jag retad för min vikt, inget märkvärdigt egentligen. Men något av det bästa som hänt efter det var när en av dom som retade mig bad om ursäkt ansikte mot ansikte nu i vuxen ålder, det kräver stake att be om ursäkt för sånt. Jag har tänkt mer och mer, betedde jag mig illa mot någon? Har jag någon att be om ursäkt till?
Ja det har jag, det var tre människor speciellt som jag var väldigt otrevlig emot. En konstant dryg attityd och nedlåtande slagord gav mig illusionen av att jag var bättre än dom, starkare, snyggare och passade in mer. Man invaggas av en falsk trygghet när man sätter sig över andra människor, en falsk trygghet som kväver dig i slutändan. Igår träffade jag en av dessa personer på krogen, jag tänkte "jag ska be om förlåtelse för det jag utsatt denne för". Jag gick fram och förklarade mig, jag bad om förlåtelse och sa att jag verkligen hoppas att jag inte sagt eller gjort något som påverkat den här människan negativt i livet. Känslan när han tittar på mig, ler och säger "tack Oskar, det är lugnt", den känslan är svårslagen. Jag har fortfarande två personer som jag vill göra samma sak med, jag som själv stått på den mottagande sidan borde vetat bättre. Jag hoppas verkligen att det jag gjort och sagt inte har satt något spår i någon människa, det sista jag vill är att jag ska ha "förstört" ett liv på något sätt.
Om det är någon mer som läser detta och känner att jag någonsin behandlat dig illa, från botten av mitt hjärta, förlåt mig. Jag har inte mått bra och det har gått ut över människor runt om mig, det ska inte göra det, men ibland blir det bara så. Dumt ja visst, dumt som fan.
Jag är jävligt tacksam att jag fått upp mina ögon, att jag inte är samma människa längre. Jag ser människor som fortfarande i vuxen ålder mobbar andra människor, det finns en hand full på jobbet som kan liknas vid skolans tuffaste killar. Vuxna män som är så jävla rädd och feg att dom konstant måste hacka ner på andra. Det är pinsamt, det är barnsligt, det är synd om er. Det är ni som är dom mobbade, det är ni som sätter käppar i era egna hjul när ni beter er som svin mot andra människor.
Jag vet med mig själv att jag är en väldigt cynisk människa som dömer folk väldigt snabbt, alldeles för snabbt. Men det är något jag försöker ändra på, det är mer än vad vissa andra gör.
Är det verkligen så? Att ju mindre man vet desto lyckligare är man?
Av min egen erfarenhet så mår jag sämre ju mindre jag vet, det är då hjärnspökena kommer fram. Min kurator sa i ett av våra möten "många psykiska problem grundas i fantasi", med det menar hon att när man inte har all fakta så har man en tendens att fylla i luckorna själv med just fantasi.
När jag mår dåligt nu så försöker jag skilja på det jag vet och det jag hittat på själv, jag blir alltid lika förvånad då jag inser att jag vet väldigt lite.
Hjärnspöken kommer alltid att finnas där, dom har slagit upp ett samhälle och lever på min oro, ångest och panik. Jag förväntar mig inte att jag ska lyckas bekämpa dom, jag förväntar mig att jag ska kunna kontrollera dom då och då. Det är när dom tar överhand jag lurar ner mig själv i ett mörkt djupt litet hål där ljuset är så långt bort att det inte ens kan liknas med en stjärna, den bästa medicinen är att ge mig själv en mental bitchslap så jag vaknar till liv och inser att det är jag själv som satt mig där. Om jag själv sätter mig där kan jag själv också ta mig upp därifrån, det är viktigt att komma ihåg det. Det är viktigt att inse vad man kan göra/råda bot på själv, det är även viktigt att inse vad man måste ha hjälp med. Att be om hjälp kan vara bland det svåraste man gör här i livet, man visar sig sårbar och ber någon annan att hjälpa till. Det är skrämmande som fan, men känslan som infinner sig när man inser att hjälpen är på väg är nästan oslagbar. Hoppet tänds åter och ljuset blir starkare och starkare, man känner doften av trygghet, smaken av ärlighet och känslan av att man kan klara av vad som helst. Bara man ibland vågar yttra dom där två orden, dom två orden som känns så motvilliga att det nästan är som dom biter sig fast i halsen på vägen upp. "hjälp mig". Där vänder allt, prova, om du mår dåligt och känner att du behöver hjälp, be om hjälp.
Det är inte svagt, det är inte fel. Det är för din egen skull, du har ett ansvar gentemot dig själv.
Nu måste jag ut på golvet och jobba, sista eftermiddagen sen är det helg i två dagar. Imorgon blir det krogen, det blir spännande att dricka i detta sinneslaget. Kan bli bra, kan bli skit. Det märks på söndag.
Ända sedan början av April har jag försökt att undvika vissa människor, människor som jag tycker det vore för jobbigt att träffa. I natt mitt i allt jobb så fick jag en insikt, varför ska jag begränsa mig? Ingen av dom jag undviker ser på mig annorlunda nu mot för förut (hoppas jag), om dom gör det så var väl det skit samma egentligen. Jag kommer så småningom träffa dessa personer vare sig jag vill eller inte, så varför inte ta tjuren vid hornen och bara acceptera att det är så? Jag tänker inte undvika fester, krogen osv bara för att jag är rädd för att behöva må dåligt. Alla band är klippta, så varför ska jag tänka på vad jag gör, vad jag säger och hur jag beter mig? Det behöver jag inte, jag har inget ansvar på samma sätt som jag haft förut.
Nattjobben är fulla av insikter, det jobbiga är bara det att många inte vill fastna. Dom värsta insikterna är dom man har haft förut, dom kommer och försvinner lika fort, den står man där någon månad senare och tänker exakt samma sak. Varför kan man inte bara ta in dom på en gång och inse att dom faktiskt kan vara betydelsefulla?
Nu ska jag gå och lägga mig innan jag skriver allt för mycket knas. Hur som helst, tänker inte begränsa mig, rädslan och lidandet skapas av mig och styrs av mig, så lägg bara av med det nu.
Sitter på tåget på väg hem från Gävle, blev bara en snabbvisit. Men det är ändå bra träning, jag bestämde inte vilket tåg jag skulle ta hem utan tänkte "jag åker när jag känner för det helt enkelt", dumt kanske men det kändes bra. I skrivande stund kom "konduktören" och skulle ta betalt, kortet fungerade inte och jag hade inga kontanter, sms-biljett måste lösas innan påstigning. Panik började sprida sig som en löpeld, noll kontroll. Men det löste sig ändå, som det oftast gör om man bara tar det lugnt och tänker efter.
Kom ner till Gävle igår kväll och Möttes upp av Frida och Tyson på stationen, vi gick hem till henne och dom behövde visst flytthjälp, ibland är det bekvämt att få besök. Resten av kvällen tittade vi på tv och bara snackade skit, lite catching up m.m.
Idag var det väckning halv sju med frukost på soffan, sen vidare till stallet för att mocka och lassa en hel del spån. Känns som ett träningspass när man håller på, men det är skönt att prioritera något annat än tankar och känslor ibland. Precis som med jobbet. Sen att man som ginger går i linne när det är soligt ute är ju bara dumt, det hettar åt helvete på axlar och överarmar så här i efterhand.
I hörlurarna spelas Jeff Buckley - Forget Her, gubben bredvid mig har packat med sig en mindre picknick som han avnjuter medan han snyter sig högljutt i en gammaldags blårutig näsduk samt läser tidningen. Kvinnan två säten framför pratar om hennes mammas pepparrotskött i ljusne, det är roligt att åka tåg. Jag är inte ironisk, det är roligt. Så länge man slipper byten eller trasiga tåg, men det är väl sånt skit som händer.
Lena, min morbrors fru, min moster kan man väl kanske säga? Alltid lika snäll och omtänksam, du har funnits där i stort sett hela min uppväxt och jag har sett upp till dig och Per, det gör jag fortfarande. Jag hoppas att din födelsedag blir extra speciell och att ni har det mysigt i lag hela familjen idag. Grattis Lena! Hipp hipp hurra!
Linn. Hoppas du får en trevlig semester i Thailand och att du verkligen tar in omgivningen. Hälsa Jon. Grattis!
Kristian. Oj oj oj Kristian, det är så jävla mycket att berätta nu. Först och främst skulle jag villa poängtera att du bara är ett år ifrån 30, det låter gammalt, eller hur brorsan. Sen skulle jag vilja berätta att jag väger mindre än dig nu, nu är det min tur att ge pikar. Men mest av allt skulle jag vilja ge dig en kram och och säga grattis på födelsedagen älskade storebror. Jag skulle vilja tacka dig öga mot öga för det du har fått mig att göra, minnet av dig har fått mig att ta tag i mig själv och försöka räta ut alla fnurror på tråden. Jag har kommit fram till mycket med hjälp av dig, vad jag vill, vart jag vill och vem jag vill vara. Jag önskar att du hade kunnat följa med mig och Emil till tatueraren i början av juni, du var ju alltid lite småsugen på att tatuera dig. Det hade varit ett sånt där minne som hade hängt med livet ut "första tatueringen med bröderna". Det är därför jag vill bjuda Emil, jag vill att vi ska ha fler minnen i lag som bröder. Minnen som vi inte han få med varandra. Inte bara Emil, Frida med. Även om vi inte är syskon på riktigt så har dom varit med om så många stunder i våra liv så att dom inte kan annat än räknas som mina småsyskon. Och dom förtjänar en lika bra storebror som jag hade och som dom haft en kort stund, om jag lyckas vara hälften så bra så har jag lyckats mer än väl. Grattis Kristian, grattis från oss alla, från alla oss som saknar dig. Kram.
När Frida hör den här tänker hon på sin storebror, det gör jag med.
Det här med att vara vänner efter en relation känns naivt, det är kanske förståeligt att en part vill det, den parten som fått som den vill. Men varför skulle jag vilja? Jag vill inte se dig med en ny, jag vill inte veta av den där killen du fick till det med, jag vill inte veta vad du gör, vad du jobbar med. Jag vill inte veta något alls.
Det är väl kanske en tidsfråga, när man väl släppt allt och känslorna är borta så är det väl lättare, men jag tror fortfarande inte att det är lätt. Varför föreslår man det ens? Ska det vara någon sorts tröst? Är det ett sätt att ha koll på personen?
Om man verkligen menar det så måste man vara naiv, det finns inte en enda cell i kroppen som tycker det låter som en bra idé när man står på andra sidan. Om man inte planerar att sitta i koppel och vänta. Det tänker inte jag....
Jag är ett offer för mina egna känslor, absolut. Jag vet att jag kommer hinna ändra åsikt tusen gånger innan detta är klart. Det jag skriver är vad jag känner just nu. INGEN/INGET kan säga vad jag kommer att känna om 1 år, 2 år osv, bara att gilla läget.
Var och tränade med Sonny nyss på gymmet, känner mig redan död i armarna vilket är bra. Jag har aldrig varit någon fanatiker när det kommer till styrketräning, men nu när jag faktiskt kan se musklerna så är det lite roligare. Jag är nöjd när jag tittar i spegeln, jag är glad över vad jag lyckats med. Och bättre ska det bli, jag har mellan 10 - 20 kg kvar till första etappen. Jag ska hamna mellan 90-100 kg och bygga upp lite muskler, sen har jag ett mål längre fram där jag ska ner mellan 80-90 kg. Men det är slutmålet och det får ta den tid det tar, så länge jag inte börjar vandra över 100kg igen så är jag en glad pojke.
Det är skönt att mitt i all skit så har man flera utlopp för ilskan/sorgen, är jag arg så kan jag träna och ta ut min ilska på så vis, är jag ledsen så kan jag skriva eller promenera för att avlasta mig. Jag är glad att jag insett att det finns sätt att få utlopp för känslorna förutom att bli förbannad i en minut sen gräva ner det eller gå och vara bitter i några dagar.
Förhoppningsvis så fastnar detta nu så jag inte slutar med träningen, det är hit jag har velat komma nu i 52kg så jag ska fan i mig inte ge upp heller. Jag försöker se ett år framåt och tänka på hur jävla glad och nöjd jag kommer vara att jag slutfört det här, att jag inte gett upp och måste börja om. Jag försöker tänka på hur jag kan se mig själv i spegeln och inte se alla fel utan se allt bra med mig själv. Men det är en lång resa kvar, både mentalt och fysiskt. Det är ok, det ska vara en lång resa.
Allt börjar släppa nu, allt börjar hamna på sin plats. Allt är lättare att se och lättare att hitta till, jag vet vad som gäller, jag vet vad som kommer hända. På ett sätt blev jag jävligt arg, men på ett sätt så är det precis det jag behövde höra för att kunna släppa taget ordentligt. Jag skiter i det här nu, jag har mitt liv att tänka på, jag har inte tid eller energi att lägga på andra tankar. Saker jag inte kan göra något åt, saker jag inte vet om jag vill kunna göra något åt heller. Ha ett bra liv, det tänker jag ha...
Jag slogs idag av en av mina största rädslor här i livet. Att jag ska dö ensam, säkert en typisk tanke i en sån här situation.
Jag började fundera och jag har så jävla mycket rädslor som är löjliga och som ska bort. Jag är som sagt livrädd för att dö ensam, utan familj. Jag kommer inte dö ensam, jag kommer ha en familj. Jag är rädd för att jag ska göra fel. Alla gör fel, utan fel så lär man sig inte det rätta. Jag är rädd för att jag ska bli övergiven. Det är en normal rädsla hos människor, bara att acceptera. Jag är rädd för att jag egentligen inte kan sjunga men folk bara är snäll. Om det skulle vara så så är det väl bara så. Jag är rädd för att svika någon. Om jag sviker någon så gör jag det inte medvetet så varför oroa sig? Jag är rädd för att hamna någonstans och inte kunna ta mig hem. Man tar sig alltid hem på något sätt. Jag är rädd för att bli som min pappa. Med vetskapen om hur han var att jag inte vill bli som han så kommer jag inte bli det heller. Jag är rädd för att bli som min bror på vissa sätt. Samma sak där som ovanstående. Jag är rädd för att jag kommer vakna en dag och ångra något jag inte gjort........
All den här rädslan, och all den här vetskapen. Jag borde inte vara rädd då jag redan vet att det är trams, men likt förbannat så är jag livrädd mest hela tiden. Nog för att det har avtagit mer och mer sen jag började prata med kuratorn, så det är på bättringsvägen iaf. Men ibland känner jag mig så jävla liten, jag vill bara krypa in i en famn och känna trygghet, tryggheten man kände som barn när någon man älskade höll om en. Men om jag ska kunna känna den tryggheten så måste jag utvecklas som människa, jag måste se förbi rädslorna och se lösningarna. Jag måste bli trygg i mig själv först, jag måste inse att min trygghet sitter i mig och inte i någon annan eller något annat.
Vaknade idag och mådde skit, som vanligt. Det slog mig att Björn Skifs snackar skit åt helvete, det blir inte alls värre fram åt natten. Min höjdpunkt varje dag är då jag får lägga mig i sängen och vet att jag kommer kunna spola fram tiden ca 8 timmar, då vet jag att jag inte behöver må dåligt medan jag sover. Sen börjar skiten om, varje morgon är likadan. Om jag inte tar en promenad så fort jag vaknar så mår jag skit resten av dagen, promenaderna är ett opium.
Jag vet inte om du läser min blogg, jag har en stark känsla att du inte gör det. Om du läser det här så blir det för verkligt och jobbigt, det är lättare att vända ryggen till och inte tänka på det. Eller hur? Det är lättare att stänga in sina känslor och inte reflektera över vad man känner, tycker och tror. Jag har varit likadan, jag har inte vågat känna efter många gånger. Se vart det har fört mig, nu mår jag sämre än någonsin när marken under mig, mitt fundament, har försvunnit. Det är lätt att springa iväg och tro att man söker upplevelser då man egentligen är rädd för att stanna upp och låta alla tankar och funderingar komma ikapp. Man måste helt enkelt tillåta sig att vara ledsen, att gå igenom jobbiga perioder, man är starkare än innan när man kommer ut på andra sidan. Sen är det så att när man kämpar för något, något man verkligen tillåtit sig själv att känna så kommer man inte ångra sig i efterhand, även om det går åt helvete.
Jag har sagt att jag vill sätta mig ner och prata, att det är saker som är ouppklarade. Men jag har insett att det inte kommer ge mig något, inte än. Jag hoppas att du en dag stannar upp och tänker efter, på vad som verkligen är viktigt för dig. Inte för min skull, men för din egen.
PS. Man är inte svag för att man vågar visa att man är ledsen.
Hoppet är en intressant sak. Man ska inte släppa hoppet helt, samtidigt så ska man inte låta hoppet ta överhand och styra livet. Men hur hittar man en balans? Hur vet man att man hittat rätt? Man skulle kunna säga att hoppet "ligger" rätt då man inte mår dåligt av det, men det stämmer ju inte. Hoppet kan få dig att må dåligt även fast du inte vet det, hoppet kan få dig att må bra även fast du inte vet det. Hur fan vet man? Hopplöshet har fått en ny innebörd, just nu känns det som att jag horar ut mitt hopp till närmsta MINST troliga scenario. Jag hatar känslan då hjärnan skriker åt mig att jag griper efter halmstrån men jag inte vill/kan registrera det, min rationella sida vill bryta ner min orationella sida, sätta den på en stol och slå den tills den fattar vad den håller på med. Förstör mig, bryter ner mig, lämnar mig nedbruten och lemlästad mentalt.
Sitter och degar med Fanny nu, precis tagit en promenad och pratat. Vad vi pratat om är väl ändå ganska uppenbart. Just hopp har vägt tungt i dagens diskussioner.
På onsdag blir det kuratorn igen, det är lika skönt varje gång. Att få höra en främmande neutral människa säga "det du känner och tänker är inte så konstigt som du tror". Det är inte det att jag inte lyssnar på min familj och mina vänner, men familj och vänner har en tendens att vara lite för snälla ibland. Nu ska jag koka kaffe och ta en dusch, sen ska jag diskutera vidare med Fanny.
PS. När du ser någon och känner att du måste gömma dig, låtsas inte knyta skorna. Ställ dig med ryggen mot denna personen istället, då blir det inte lika jobbigt och uppenbart för den du gömmer dig för.
Ibland har någon berättat sina besvär för mig och bett om råd, jag har gladeligen hjälpt till. Såhär i efterhand så förstår jag verkligen vilken skada man kan göra när man försöker hjälpa folk med deras problem, riktig jävla skada. Om jag går omkring och tror att jag mår bra och reder ut mina problem på ett hälsosamt sätt så är chansen stor att jag kommer försöka få andra människor att göra likadant, sen helt plötsligt så smäller det runt för mig och allt rasar ner. Tanken jag får är, vad kommer hända för dom jag gett "råd"? Kommer det bli samma sak för dom? Har jag varit helt ute och cyklat då jag gett folk råd?
Det är fan farligt för folk att leka hobbypsykologer, sluta med det nu! Man kan förstöra en människas liv genom att tro att man hanterar problem på rätt sätt, och även om man har ett sätt som fungerar så är chansen jävligt stor att det bara fungerar för dig, det finns inget sätt som är universellt och fungerar för alla. Så jävla typiskt svenskt att leka hobbypsykolog och tro att man "förändrar" någons liv, jo iof, möjligtvis till något sämre då.
Det är viktigt att komma ihåg att alla människor är olika och alla människor kan inte hantera problem på samma sätt som dig, det är viktigt att låta folk reda ut sina egna problem och inte pracka på dom massa kvasiintellektuella ordspråk att leva efter. Man menar väl, det vet jag. Det har iaf jag gjort då jag försökt ge vänner råd.
I onsdags var jag till kuratorn igen, skönt att prata av sig ordentligt. Känner mig alltid som ny efteråt, som att jag kan tänka klarare. Resten av dagen spenderades i förrådet där jag försöker få någon jävla ordning någon gång. Har sparat så mycket skit efter släktingar bara för att jag inbillar mig att dom har "sentimentalt värde", visst har vissa saker ett sentimentalt värde. Men när man hittar gamla diplom från hundutställningar så kan man börja fundera vad fan man sparat det för. Har fyllt två sopsäckar med kablar, gamla datordelar och diverse elektronik. Två sopsäckar fyllda med gamla skolböcker samt pärmar, gamla prov, tabblaturer m.m, jag blir förbannad på mig själv nästan. Jag hittade t.om en gammal "jag stödjer röda korset" pin!! Jag stödjer för fan inte röda korset, jag har aldrig använt den, kommer aldrig använda den, så varför i hela helvete har jag den kvar? Börjar nästan fundera på om jag är en så kallad "hoarder", nej det är jag nog inte. Jag har nog bara haft ett alldeles för starkt band till personliga tillhörigheter. Efter jag skrev mitt brev till pappa och inlägget till Kristian så kände jag helt enkelt att jag kunde kasta allt det där, jag behöver inga gamla saker för att påminna mig om vem dom var eller hur dom var. Visst, foton kan jag tycka att det kanske är ok att spara, men inte en gammal bibel som pappa fick när han konfirmerade sig nittonhundrajagharingenjävlaaningnärdetvar. Det är skönt att kasta saker, det är befriande att göra sig av med skit man aldrig kommer behöva eller ens snegla på. Sen har det inte hjälpt att jag var och är en prylbög som köper på mig saker jag inte behöver hela tiden, jag skulle kunna kasta halva mitt bohag och fortfarande ha för mycket kvar. Nej, en rensning bland ägodelarna lite titt som tätt gör nog bara gott för själen.
Torsdag var en helt ok dag, hade bestämt mig för att möblera om för att inte allt skulle vara likadant som förr och konstant påminna mig. Börjar med köket och allt går bra, lyssnar på lite tallest man och white buffalo så allt är bra. Sen börjar jag i sovrummet, jag flyttar på sängen och vad hittar jag där under? trosor, pyjamasbyxor och tre strumpor, så var den dagen åt helvete med. Jag vet och förstår att det tar ett tag innan man har lyckats hitta allt som finns kvar och börjat gå vidare, men ibland vill jag bara dra en "eternal sunshine of the spottless mind" och slippa den här skiten. Men jag vet att med det jobb jag gör på mig själv nu, allt skit med pappa, sorgen efter Kristian, så kommer jag inte må såhär dåligt igen. Jag ger mig själv rätt verktyg att arbeta med, så om den här situationen uppenbarar sig igen så kommer inte mitt emotionella bagage att rasa och släppa ut alla gamla demoner jag undantryckt hela mitt liv. Inte om jag lär mig att vara ärlig med vad jag känner, mot mig själv och mot mina nära, inte om jag lära mig att inte älta, inte om jag lär mig att det är ok att vara ledsen länge när en familjemedlem går bort, man måste inte gå vidare så fort man kan bara för att det är jobbigt. Inte om jag lär mig allt det, allt det. Det är en lång väg kvar, men jag har iaf börjat gå med små osäkra steg.
Idag har jag varit till Hudik med bästaste Fanny, for in för att sälja lite skräp på boa/skivakuten, gamla cd-skivor efter brorsan, lp-skivor efter pappa och en hel jävla drös dvd-filmer och spel från mig själv. Det blev så mycket skit att vi han ta en fika medan dom räknade på hur mycket dom ville betala för det, så vi gick till Kaffebaren bredvid och satt och snackade skit och diskuterade allt mellan himmel och jord. Vi gick tillbaka och jag fick ut en tusenlapp för skräpet så då bar det av till dressman för att hitta lite sommarkläder, och hittade kläder gjorde jag. Underbart skönt att kunna handla "normala" storlekar och hitta kläde som inte gör att man ser ut som en nysprättad kassler. Fick även tag i ett nytt cykelhjul helt gratis på Percykel, jävligt trevlig och hjälpsam personal må jag säga. Så imorgon ska det sista sättas ihop på cykeln sen behöver jag inte tänka på det längre heller, jag vet att jag inte har behövt laga cykeln, men jag har lovat och då vill jag göra det med. När vi kom hem drog jag till Anders och spelade in en låt samt visade honom en låt jag själv skrivit, så inom en snar framtid så kommer jag ha spelat in en egenskriven låt istället för en cover. Känns bra att man har fått tummen ur röven och äntligen fått ihop något vettigt på papper, väntar bara på att Anders ska komma på ett skönt gitarrspel nu.
Nu var det väl inte så jävla mycket mer att skriva om, så nu skiter jag i detta och tittar på How I Met Your Mother istället. Jag låter seriernas överpositiva syn på livet färga av sig lite på mig, förhoppningsvis så somnar jag kanske med ett leende på läpparna då iaf.
Jag växlar mellan apati och raka motsatsen idag, ena stunden stirrar jag ut i tomma intet utan att tänka på något speciellt, sedan kommer alla känslorna på samma gång (farligt nära Per Gessle, fy fan...). Jag föredrar dom perioder då vågorna kommer med ett dygns mellanrum istället för en timme, jag känner en nypa personlighetsklyvning i mig själv.
Jag bli överväldigad av alla frågor som snurrar runt, frågor till människor jag inte kan fråga längre och människor jag inte vågar fråga just nu.
I övrigt så är det väl en duglig dag om man jämför med vissa som varit. Jag ska till kuratorn imorgon igen och prata av mig ordentligt, jag längtar och jag våndas på samma gång. Det är alltid skönt att få prata av sig till en neutral part, men det är alltid jobbigt att få dom svaren man inte vill ha, så jävla jobbigt. Ändå så jävla värt det i slutändan.
I slutändan..... I slutändan kommer allt bli bra.....
När pappa gick bort satt jag och pratade med mamma över telefon, hon undrade om vi ville se pappa en sista gång innan begravningen. Jag sa att jag skulle fråga Kristian för jag visste inte om jag ville. När Kristian kom hem så satt jag och vek tvätt (jag bodde hos honom ett tag), jag försökte fråga honom om det mamma sa men jag kunde inte. Tårarna kom och min röst svek mig, jag ville aldrig visa mig svag inför Kristian, men jag kunde inte låta bli. Jag orkade ine hålla tårarna inne längre. Kristian kom fram till mig och la handen på min axel och sa "det är lugnt Oskar, det gör inget", jag kände verkligen att det var lugnt för jag hade Kristian som gav mig styrka och mod.
Varje gång jag känner att jag blir överväldigad men inte vill visa det så känner jag hans hand på min axel, jag hör "det är lugnt Oskar, det gör inget". Jag har egentligen aldrig haft svårt för att gråta, så länge ingen ser mig. Det är det slut med nu, jag menar inte att jag ska gråta inför alla jag känner så fort jag känner för det. Men jag kommer att visa mina känslor bättre, jag kommer skita i om folk tycker att jag är fjantig som kan bli tårögd av minsta lilla skit ibland. Det är ni som är fjantiga som inte vågar vara mänskliga.
Mår sisådär. Jag har aldrig varit naiv när det kommer till kärlek, förutom när jag varit mitt i smeten. Det är knepigt hur man kan vara så säker på att man hittat helt rätt, hur man kan se hela livet framför sig, och sen försvinner det lika snabbt som det kom. Det är knepigt hur människan har utvecklat känslan att älska en människa, det är inte en naturlig eller logisk känsla, det är någon sorts illusion många gånger.
På ett sätt är det här något av det bästa som hänt, hade inte den här situationen uppstått så hade jag aldrig tagit tag i mina demoner, det är jag tacksam över. Jag kommer med hjälp av detta kunna vara en bättre människa/pojkvän/far/farfar/morfar, allt inom sin tid. Just nu gäller det att släppa taget och inse att det faktiskt är slut, jag försöker med all min kraft men hoppet är starkare än viljan. Hoppet tar ner viljan och stampar på den ibland, andra dagar mår jag bra. Det här låter säkert löjligt och många tänker säkert "äh va fan, det är bara en relation i mängden av kommande", jag kan inte se det så just nu, inom sin tid kommer jag säkert kunna fnissa lite lätt åt hur jag är nu.
Men det är så jävla konstigt, hur känslor som finns där en dag kan vara borta dagen efter. Hur man kan älska någon i flera år och sedan tar det bara slut, livet är konstigt, känslor är konstiga men människan är knepigast.
Jag har försökt bryta all kontakt nu, tagit bort numret och bekantskapen på facebook. Om jag ska kunna respektera hennes val så kan jag inte se henne varje dag och må dåligt vid tanken av att det inte är vi längre, jag mår tillräckligt dåligt ändå. Men inte bara pga uppbrottet, även pga allt jag insett om mig själv, alla fel jag gjort, alla känslor jag ljugit om och inte vågat berätta. Det är svårt att inte lägga skulden på sig själv när man inser vissa saker om sig själv. Om jag någonsin ska kunna vara i ett förhållande där jag är lycklig så måste jag kunna kommunicera och vara ärlig med hur jag känner, en gnagande känsla längst bak i hjärnan säger mig att om jag bara gjort det från början så hade jag inte suttit här idag. Det är som det ska då man lär sig av sina misstag, jag kan inte lära mig något jag inte vet om.
Såna här gånger försöker jag träna på att jag faktiskt har en familj och vänner som stöttar mig om jag mår dåligt. Innan det här så har jag inte velat vara en börda för mina nära, jag har inte velat bli som min far. Jag har alltid varit rädd att folk ska tänka "nu måste Oskar ha hjälp igen, typiskt honom att be om hjälp", jag måste lära mig att så är det inte. En familj ställer upp för varandra, det är det man gör helt enkelt.
När en vän till mig fyllde 25 skrattade vi åt honom för han på fyllen upplevde något han kände var en ålderskris, skrattar bäst som skrattar sist. Jag känner samma sak idag då det bara är några månader kvar. Jag vill inte vara singel, jag vill inte ragga, jag vill inte börja om. Jag vill börja planera min framtid, jag vill komma till en punkt i mitt liv där jag känner att jag inte behöver leta längre. Det är väl det dom flesta vill.
Jag vill tillägga att jag är tacksam för alla meddelanden jag får av folk som tycker jag gör rätt som är helt öppen med hur jag känner och vad jag går igenom, jag hade aldrig vågat tro att det fanns ett sådant stöd där ute innan. Jag vill inte låta pretentiös eller försöka bli profet i mitt eget hemland, men jag hoppas att jag åtminstone kan ge någon därute modet att göra samma sak för sig själv. Var öppen med vad ni känner och ärlig, skäms inte över att ni mår dåligt. Jag tänkte jämt "det finns folk som mår värre, jag är inte något speciellt", sant, det finns människor som mår sämre. Men det betyder absolut inte att du inte ska söka hjälp själv, det som börjar som små problem bli gärna stora problem om dom får ligga kvar och gro i hjärnan.
Jag lämnar er med en riktig depparlåt, en av dom bästa.
Jag har så mycket jag aldrig han säga till dig. Ett fylle-sms som jag är väldigt glad över idag är "jag älskar dig brorsan", jag kommer ihåg att jag skämdes när jag var bakfull. Men när vi träffades efter det så flinade du och sa, "det är bättre än jag hatar dig brorsan". Det där kan vara något av det mest betydelsefulla i mitt liv när det kommer till vår relation, om jag inte hade hunnit säga det så hade jag mått otroligt idag, även fast jag tror att du redan visste det.
Jag vill tacka dig för så mycket, du har alltid en klippa när det stormade som mest. Det är synd bara att du inte lät någon vara din klippa, jag vet att du hade behövt en. Hade jag vetat hur dåligt du mådde så hade jag gjort allt i min makt för att hjälpa dig. Men jag visste inte, nästan ingen visste, du satt mest inne med dig själv och likaså när det kommer till dina känslor. Ibland blir jag förbannad för att du inte finns här, ibland så behöver jag dig så jävla mycket, någon som vet precis vad dom ska säga och hjälpa mig att resa mig upp igen efter jag snavat. Du var en av dom envisaste människor jag känt och känner, jag önskar bara att du hade kunnat använda din envishet till att hjälpa dig själv. Jag önskar att du hade insett hur viktig du var. Jag önskar att du hade insett hur många vänner du hade som älskade dig och fortfarande älskar dig. Jag önskar att du hade insett hur mycket du betydde för mig.
Du var en jävligt bra storebror. Du visste alltid vad jag menade, även om jag ljög och sa något annat så såg du rakt igenom mig. Du visste alltid hur jag mådde och vad jag behövde. Du var som sagt en jävligt bra storebror.
Alla har vi våra hjärnspöken, du hade några extra som du inte bett om. Men jag klandrar dig inte på något sätt, vi vet båda två varför saker blev som dom blev. Det är inget vi rår för.
Det är väl ingen hemlighet att jag skulle göra allt i min makt för att få träffa dig igen. Jag har alltid haft en syn på min framtid där mina barn får springa runt och leka med sina kusiner utomhus medan du och jag sitter och snackar skit och tittar på. Jag har alltid tänkt att om du skulle vara hälften så bra farbror som du var storebror så skulle mina barn vara bland dom mest lyckligt lottade barnen i världen. Men så kommer det inte att bli, det måste jag acceptera. Men det är så jävla svårt att tänka den tanken, det har gått 1.5 år nu och jag kan fortfarande inte släppa den där bilden. Jag kan inte och jag vill inte att det ska vara såhär, jag vaknar fortfarande vissa dagar och hoppas att jag bara drömt, men sekunderna efter vet jag att jag ljuger för mig själv. Det är då det blir jobbigt igen, det är då alla känslor dyker upp till ytan igen.
Men jag måste släppa sorgen efter dig, jag måste släppa dig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att älska dig så jävla mycket, du var och är fortfarande min älskade storebror. Men jag måste kämpa för mig själv nu, jag måste se till att jag mår bra. Om jag ska göra det så måste jag släppa den här konstanta sorgen du lämnat efter dig och blicka framåt. Jag kommer aldrig att glömma dig, det vill jag inte heller. Det var du som lärde mig vad rättvisa var, att man ska hjälpa dom som inte kan hjälpa sig själva. Du hjälpte mig, jag kunde inte hjälpa mig själv, men nu kan jag det, tack vare minnet av dig och din envishet.
Jag ska försöka vara en lika bra storebror åt Frida och Emil som du var åt mig. Jag ska göra allt det där som jag vet att jag kan, det du har hjälpt mig inse att jag kan.
Om du var här nu och såg vad jag lägger upp så hade du förmodligen blivit arg till en början. Men nu är du inte här, och jag vill att folk ska veta hur duktig du var.
Jag älskar dig Kristian. Jag kommer alltid att ha dig med mig vart jag än går.
Sitter på jobbet, totalt lamslagen. En klump i halsen som säger åt mig att spy, inte för att jag tror det skulle hjälpa mot känslan. Ibland känner jag mig bara förtvivlad, som att allt jag älskar och håller kärt glider ur mina händer. Jag har varit på 5 familjemedlemmars begravningar innan jag fyllt 25, det sägs att det som inte dödar det härdar. Om det ska stämma så får jag snart ett känslokallt skal runt om mig.
Jag vet att det är en del av livet, något alla går igenom. Men tvekan finns alltid där, den sitter runt hörnet och hånler åt mig.
Jag har iaf sagt det jag kunnat och försökt göra det jag kan, men det sitter inte i det. Vilket på ett sätt gör det jobbigare, jag står helt och hållet utan kontroll och kan inte göra ett jävla piss för att förbättra situationen. Min värsta mardröm.
Jag försöker koncentrera mig på mitt eget välmående, att jag ska fortsätta på samma spår jag startat. Men det är så jävla svårt just nu, jag vill stänga dörren, låsa ock kasta bort nyckeln. Jag vill inte ses av omvärlden, om det var det här du kände hela tiden Kristian så förstår jag inte hur du klarade det. Idag hade jag behövt dig här, jag hade behövt min klippa nu. Även om du inte trodde på dig själv så trodde du alltid på mig och gav mig mod att försöka.
Älskade storebror, hur ska jag ta mig igenom ett helt liv utan ditt stöd och din visdom.
Idag blev en hel halvdag i Hudik. Började med att åka in och prata med kuratorn i bergsjö i morse, det var nog det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Det är sällan jag får en sådan lättnadskänsla som när man tömmer ur sig allt skit man stängt inne i hela sitt liv. Allt gick bra där och jag har en ny tid till veckan, jag längtar t.om, det här är säkert något sorts fenomen som dom flesta går igenom men det kändes som att jag gjort framsteg redan efter en gång. Som sagt, säkert något vanligt fenomen som dom flesta upplever.
Efter det så for jag in till Hudik för att fixa synundersökning till körkortet och uträtta lite business på banken. Synundersökningen gick som väntat, bra alltså. Men banken var en annan femma, jag fick stå i kö bakom flera gamla gubbar som inte förstod ett dugg om vad en bank gör. "Vad har jag för pengar där då?" "Kan jag ta ut det jag då?" "Ja skulle haft ett korst jaaaa" Psykbryt.....
Klent med kaffesällskap dock. Trodde jag kände iaf någon som ville dricka kaffe, men icke! Så jag drack kaffe själv istället och förundrades över en gubbe som åkte in med samma buss som mig, han kom in samtidigt som mig, åkte från Hassela, så står han och lutar sig mot en vägg i säkert en timme. Är det en hobby? Leker han prostituerad? Håller han på att bajsa på sig? Jag vette fan vad han gjorde, han kanske bara ville ha lite omväxling.
Äntligen så har jag hittat en gubbkeps som jag kan ha, jag trodde min melon till skalle var för stor för normala huvudbonader. Satan så nöjd jag vart när jag tittade i spegeln, knäppte t.om en fjortisbild.
Nu ska jag dona med ett hemligt projekt istället för att sitta här. Gäller att hålla hjärnan sysselsatt så jag slipper tänka så förbannat mycket.
Mmm, små steg..... Till att börja med iaf. Har suttit och fyllt i papper för körkortstillstånd samt bokat tid för synundersökning på fredag. Som sagt, små steg i början. Men det tar sig ju iaf.
På fredag är första mötet med kuratorn, känner mig lite nervös samtidigt som jag ser fram emot det. Bara tanken på att jag kan få hjälp att må bättre, slippa vara livrädd varje gång jag tappar någon sorts kontroll, slippa panikångest och räta ut alla tankar i huvudet känns bra. Så snart bockas första punkten av på min lista över mål, om x antal månader hoppas jag kunna bocka av körkortet med.
